Anställningsavtalet var rena skämtet och lönen betalades ut på ackord. För varje nyhet som jag och mina kollegor läste igenom, skrev av och skickade till storföretagens informationsavdelningar fick vi några spottstyver.
Ju fortare vi skrev, desto mer pengar i plånboken. Snabbhet gick före noggrannhet. Alla som faktiskt var intresserade av att göra ett bra jobb fick mindre klirr i kassan, än dem som valde att skumläsa och skjuta ifrån höften. Informationschefen på en av landets största banker kan inte ha varit särskilt nöjd när hon fick texten, som berättade om pensionären som fått sin cykel med tillhörande hjälm stulen, i närheten av sitt lokalkontor i Nässjö.
Det var inte riktigt vad banken valt att betala för.
Om jag varit medlem i ett fackförbund och ringt någon pärmtuggande ombudsman – som inte haft ett ärligt jobb sedan han arkiverades på sitt kontor, när Olof Palme var statsminister – för att diskutera mina arbetsförhållanden, skulle jag antagligen fått rådet att sluta.
Ingen facklig ombudsman i världen hade i alla fall sagt att snabbskrivande är en ganska bra fot in i en bransch, i vilken unga vuxna är beredda att sälja en hel del självrespekt, för att få en fast anställning.
Helt ärligt. Så länge medlemmarna fortsätter att betala ombudsmännens lön, behöver förbunden inte bry sig om medieproletariatet.
Centerpartiets Annie Johansson kan alltså räkna med en rejäl utskällning från merparten fackliga organisationer. Hon föreslår att studenter, i stället för att sitta i kassan på Konsum, ska kunna jobba till lägre lön, på arbetsplatser mer relevanta för studierna.
Fackens skepsis är en ryggmärgsreaktion ifrån dem som redan har en stol att sitta i. Och bekräftar att Johansson har rätt.