KRÖNIKA: Ryktesspridning i toppen
I Kalmar skilde det bara en handfull röster till Marie Wickberg när Magnus Andersson tog över rodret efter den färgstarke Fredrick Federley. Två goda vänner kämpade om samma uppdrag med ungefär samma ohejdade vinnarinstinkt. Eftersom det inte fanns så stor ideologisk skillnad mellan dem kom valet att handla om individuella förutsättningar och egenskaper. Det lät som upplagt för en bitter strid.
Efteråt fanns en jublande segrare och en lika frustrerad förlorare. Men där fälldes inga hårda ord, det spreds ingen dynga i korridorerna.
Det finns skarpa konflikter och personstrider i alla organisationer. Det avgörande är hur man som enhet hanterar frågorna.
Jag kom att tänka på detta nu när det drar ihop sig till val av ny SSU-ordförande. Här ska det tydligen finnas djupa raviner mellan höger och vänster. I ett förbund på sisådär 4 000 avgiftsbetalande medlemmar i alla åldrar. Kanske borde någon av grupperna bilda eget i stället? Fraktionsbildning är ju traditionell vänsterkultur.
Hur det kommer att gå när SSU väljer mellan Jytte Guteland och Laila Naraghi återstår att se. Förspelet har onekligen varit annorlunda, om vi jämför med CUF-valet, men sedvanligt sett till SSU:s bekymmer.
Politisk kultur är något man odlar och förvaltar. Bidragsfusket inom SSU Värmland har fått stora rubriker den senaste veckan. Föga förvånande. Något mindre rubriker fick ett bråk som handlade om att Mona Sahlin vägrat ställa upp på bild med den ena kandidaten, medan den andra förärats med en gemensam kameraövning för tidningen Fokus.
Det hör till ryktesspridningen så här i valtider, förklarar förbundssekreteraren och sörmlänningen Mattias Vepsä för riksmedierna. Eller hör det till organisationen?
SSU borde ta fajten mot den interna smutskastningskulturen, inte acceptera den. Spelet bakom kulisserna säger nämligen mycket om hur man ser på och vill utöva makt.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!