Förra veckan komponerade jag ett stycke som överträffade mina vildaste fantasier. Texten fick rubriken ”Cykelvägen till helvetet” och handlade om Sölvesborg i sydvästra Blekinge (SN 27/10). Poängen var i princip att ironisera över politikernas beslut att ”uppmuntra” alla kommunanställda att cykla med cykelhjälm.
Historien skulle lika gärna kunna vara hämtad från Svedala, Sollentuna eller Sorsele. Cykelhjälmsdirektivet är resultatet av sossarnas omhändertagande samhällssyn i rakt nedåtgående led: makarna Myrdal gav oss Sverker med soptunnan.
Sverker med soptunnan ger sölvesborgarna folkhälsopolitik på två hjul och 18 växlar.
Voilá! Inte f-n ska intendenten få cykla hjälmlös.
Min slutsats var att vi har viktigare problem. I hela Sverige växer uppgivenheten, arbetslösheten och främlingsfientligheten.
När tre av tio unga saknar jobb – och lika många hittar svaren hos Sverigedemokraterna –kan inte ens Heléne Björklund i Sölvesborg mena att ”byggnaderna i gulrött tegel, kullerstensbeklädda gator och den bördiga åkermarken på Listerlandet” duger som kompensation.
På sin blogg uppmuntrar kommunalrådet sina läsare att ”bomba” mig med positiva åsikter om Sölvesborg. Åsikterna är mer än välkomna. Nu har jag fått lära mig att staden har populära rekreationsområden och rockfestivaler.
Däremot är det sorgligt att så många politiker fortsätter att ta den enkla vägen ut. Det är så lätt att vara dumsnäll. Och bara faktumet att min fjuttiga krönika nådde hela vägen fram till TT visar att journalistiken ofta fungerar på samma sätt.
Där någonstans finns nog sanningen om cykelhjälmen.