Integration är inte enkelt. Men självvald isolation och segregation är faktiskt inte förtryck.
Vill folk använda burka, så låt dem använda burka. Vill Jan Björklund bo i Bromma, så låt honom bo i Bromma. Och vill 5,7 procent av väljarna rösta på Messias ifrån Sölvesborg, så låt dem rösta på Messias ifrån Sölvesborg.
Det är frukten av fria val. Ofriheten är värre.
Tänk alltså bort att vi måste leva med alla möjliga. Tänk att vi lever i olika kluster. Det är fullt mänskligt att välja att bo tillsammans, eller bredvid, någon man identifierar sig med. Människan har ett grundläggande behov av gemenskap. Vi lär för all framtid sortera in oss efter kultur, utbildning och inkomst. Alla som tvivlar på min tes kan nästa sommar roa sig med att äta mjukglass och räkna hur många som bär seglarskor i Trosa.
Fötterna är betydligt fler än modellerna.
Problemet för individen uppstår först när möjligheten att byta kluster försvinner. Om vi accepterar klustersamhället, måste samtliga kluster underlätta för hon eller han som vill röra på sig.
Grundbulten i all demokrati är meritokrati. När Jan Eliasson inte längre kan växa upp på en kökssoffa i Kålltorp, och bli ordförande i FN:s generalförsamling, uppstår ett problem.
När kommunala Nyköpingshem låter villaungar sommarjobba med att städa trappuppgångar i Brandkärr – medan stadsdelens tonåringar förblir sysslolösa – saknas nödvändiga entrys och exits. Då får halva Södermalm stå på Sergels torg och ”gilla olika”.