I skuggan av idrottsförbunden har skateboarden byggt upp sin egen styrka. Filmer och TV-spel har varit vägen till framgång; generation efter generation fastnar för en spontanidrott i vilken utövarna bara tävlar mot sig själva.
I dag behöver OS skateboard, mer än vad skateboard behöver OS. Ändå lider sporten av sitt dåliga rykte. Och det vore en lögn att påstå att skateboarden inte saknar problem med droger. Men ännu mer utmärkande för sporten, är att ingen socialgrupp är mer överrepresenterad än någon annan. Där skiljer den sig ifrån många andra idrotter.
Sportryttare, schackspelare och skateboardåkare känner igen sig i att individuella sporter alltid kommer längst ner i kommunens prioriteringslistor. Myndighetsbyråkratin sätter alldeles för ofta krav på fasta träningstider för att ge ekonomiskt stöd.
Därför är Göran Silfverlings (FP) motion till fullmäktige, om att satsa tre miljoner på en skatepark i Nyköping, så glädjande. Det torde stå klart för alla med viss insyn i Nyköpings sportliv att lagsporterna alltid gått först. Nu har den rödgröna majoriteten chansen att visa hur man tar alla sporter på lika stort allvar och inte dömer idrotter utifrån schablonbilder.
Rätt och slätt är skateytan utanför Nicolaiskolan bedrövlig. Den hindrar nästa Tony Hawk att komma från Nyköping.