Fortfarande tenderar politiker att se pirater som fildelare. Det faktum att integritetsfrågorna på internet rymmer en större dimension än rätten att ladda ner och lyssna på musik har flera inte förstått. Avståndet mellan att vara femton och femtio har kanske aldrig varit större. Och inte någonstans är avståndet större än på nätet.
Nationaldagshelgens tragiska, tragiska tonårsmord i Stockholm visar på fler än ett sätt vilken brutal verklighet dagens femtonåringar lever i. Rapporteringen har mestadels handlat om svartsjuka och sprucka drömmar. Om hur fylla och ljusa försommarnätter utvecklades till en mardröm två unga gärningsmän aldrig kommer att vakna ifrån. Om hur deras offer aldrig vaknar över huvud taget.
Samtliga inblandade levde merparten av sina liv på nätet. Deras bloggar och bilddagböcker har sedan dådet fyllts med sorg i kombination med skamlöst hat. Men trots att tonåringarnas anonyma, avidentifierade trauman finns en sökning bort lyser vuxenvärlden med sin frånvaro.
Inte ens när det ofattbara redan har hänt märks en massiv vuxen närvaro på nätet. Det är lättare att sitta kvar i trädgården och dricka bag-in-box än att ta reda på vad ens barn skriver i bloggkommentarer. På samma sätt är det som politiker enklare att diskutera upphovsrättigheter även om nätet bokstavligen handlar om liv och död. Men integriteten på internet gäller oss alla, hela tiden.
Kanske var det paradoxen i att öppna samhällen tenderar att leda till slutna rum som Annika Qarlsson ville peka ut. Synd bara att hon inte frågade vad som gör att tonåringar stänger dörren – eller varför deras föräldrar inte orkar öppna den.