Så här ligger det till. Dubbelt boende kräver dubbla uppsättningar av det mesta. Det behövs till exempel två stycken tvättkorgar. Ändå har jag en tendens att befinna mig på just det stället där alla strumpor är smutsiga.
Om man dessutom inte riktigt vet när man ska sova här, eller där, är det svårt att boka tvättid i förväg. Därför blir det som det blir. Somliga går med trasiga skor, andra går med smutsiga strumpor.
Vart vill jag komma? Jo, att ha över tio mil mellan sambo och skrivbord är inte på något sätt optimalt. Det krävs en hel del tricksande för att få saker och ting att fungera. Alternativet vore dock mycket, mycket värre.
Bara tanken på att gå en ännu ”kreativ” skrivkurs tillsammans med rödvinssocialisterna på Arbetsförmedlingens kulturavdelning får mig att rysa. Den typen av kurser, och människor, fick jag nog av på journalisthögskolan.
När arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) lyfter frågan att arbetslösa, som inte är beredda att flytta för att få ett nytt arbete, ska få lägre a-kassa är jag således först att applådera. Det är ingen mänsklig rättighet att välja arbetslöshet framför arbete. Punkt slut.
Ingen ska behöva straffas. Arbetslösa med barn måste visas en viss form av flexibilitet. Det är skillnad på att jobba tio eller 110 mil ifrån familjen. Men utgångspunkten bör vara att individen ska röra på sig om arbetsmarknaden kräver så.
Att Littorins uttalande över huvud taget kan anses som kontroversiellt visar hur svårt vi svenskar har att likställa rättigheter och skyldigheter. Vår form av solidaritet verkar till och med ha svårare för det än vad jag har för att hitta ett par rena strumpor.
KRÖNIKA: Smutsiga strumpor är ett sundhetstecken
Jag erkänner. Senaste halvåret har jag allt som oftast gått med gamla strumpor. Det är inte så att jag gillar smuts eller har problem med personhygienen. Inte vad jag vet i alla fall.
Så jobbar vi med nyheter