När Göran Persson får chansen att lägga ut orden är han fortfarande en statsman. Utan manus glider han igenom allt från läget i den kommunala sektorn till klimatutmaningen. Och ingen behöver tvivla på om han är sosse. Persson är frän i sin kritik mot regeringen i allmänhet och sitt gamla samarbetsparti i synnerhet. Maud Olofsson bär Moderaternas dynghög, konstaterar Persson.
Han är orolig. Välfärden urholkas och utvecklingen är regeringens fel. Men Göran Persson verkar lika oroad över situationen i sitt eget parti: för att vinna ett val krävs att du tar ansvar för landets ekonomi, att du får väljarnas förtroende att representera Sverige internationellt.
Där toutchar Persson sin politiska styrka. Lika självklart som Göran Persson känner igen ”Ekdahl ifrån Flen”, lika självklart berättar han om styrelsemöten med Al Gore. Däri ligger skillnaden mellan Socialdemokraternas gamla och nya ledarskap. Mona Sahlin är en lyssnande partiledare – men hon når varken fram i Flen, eller i de fina salongerna.
Sahlin har fastnat i glappet mellan gräsrötterna och globaliseringen. Där befinner sig den socialdemokratiska förnyelsen i slutet av sommaren 2010 och de åldrande, sörmländska åhörarna ser redan uppgivna ut. Ändå gör Persson sitt bästa för att muntra upp sympatisörerna och storbonden avslutar frågestunden med ett sista tjuvnyp på Centern. Inte ens bönderna är nöjda med Alliansregeringen, skrockar han.
Han kunde lagt till att bonden inte saknar kossan förrän båset står tomt.