"Åh, dessa härliga, härliga ungar..." Jag riktigt ser de lekande barnen framför mig, där i dimman av rök och aska. Luft som dallrar av dödsångest, rädsla, skräck, eller vad vet jag. Jag var ju inte på plats på Bryssels flygplats när självmordsbombarna sprängde sig själva och över 30 oskyldiga människor i luften. Det var däremot SvD:s Brysselkorrespondent Teresa Küchler, och de fem sista orden i hennes starka ögonvittnesskildring som publicerades dagen efter terrorattentatet i Bryssel ger både hopp och tröst: "Åh, dessa härliga, härliga ungar..."
Det är svårt att upprätthålla någon slags tro på mänskligheten i dessa tider. Trots att vi är mer upplysta och mer utbildade än någonsin, och därför rimligtvis borde vara smartare än någonsin, känns det precis helt tvärtom. Vi kör på, spränger varandra i luften, skiter mer eller mindre i alla varningar om klimatförändringar, bråkar, tjafsar, ger oss på allt och alla, ventilerar våra åsikter högt och ljudligt, både på sociala medier och trollsajter. Vi delar in människor i grupper och kategoriserar som aldrig förr – det är blattar och rassar, feminister och kommunister, pensionärer och köttberg, medelklass och arbetslösa, uteliggare och tiggare, vi och dom. Men hur vi än försöker övertyga oss själva om vår förträfflighet, har vi en sak gemensamt som vi inte kan blunda för. Vi är alla vuxna.
"There is a light that never goes out" är titeln på en av vår tids mest kända låtar. Den släpptes 1986 och kanske är den brittiska gruppens The Smiths största hit. Kort sammanfattat handlar den om ett förälskat ungt par som åker bil i natten, kraschen med dubbeldäckaren är oundviklig, paret dör. Egentligen är den, enligt bandets sångare Morrissey, en fri och romantisk skildring av skådespelaren James Dean sista färd med sin älskade Porsche som år 1955 ledde till hans död, 24 år gammal. Men som alla genialiska texter är den fri för tolkning, och för mig handlar "There is a light that never goes out" om både frihet, längtan och kärlek. Men framför allt handlar den om hopp. "Det finns ett ljus, eller låga, som aldrig slocknar". För mig står de här raderna för något slags hopp. För när känslan av vanmakt inför världsläget kommer smygande, behövs det hopp och just i dag är det våra barn som är hoppet.
Alla som har barn i sin omgivning förstår säkert vad jag pratar om. Med sina öppna sinnen ser de på världen som den är. Utan att döma. Visst, ungar kan vara elaka mot varandra och naturligtvis testar de gränser som en naturlig del av utvecklingen. Men det finns något i blicken hos barn som är levande, en låga som avspeglar det raka och öppna förhållningssätt de flesta barn har till livet – okej, där går det en svart katt med burrig svans, kolla en blomma i diket, en myra, en skalbagge på som hamnat på rygg, en kille med brunt skinn, en tjej med ringar i ansiktet, en gammal farbror som har svårt att gå. Barn ser utan att döma. För att inte tala om all klokskap dessa små filosofer ofta sprider – om man tar sig tid att lyssna på dem.
Nej, jag är ingen världsförbättrare men i en tid då världen känns skakigare än någonsin, vill jag bara påminna er alla om vi måste vara rädda om de där kortväxta individerna. Och försöka göra allt vi kan för att hålla det där lågan tänd. Hos de flesta barn slocknar den, i samma stund som de blir vuxna.