För tre år sedan jobbade jag på Södermanlands Nyheters webbredaktion. Jag hade anställts i april, och hade fått ett sommarvikariat som förlängts.
I uppgifterna som webbredaktör ingår det att man har koll på larmen, alltså om det sker någon olycka eller om polisen rycker ut.
Den 6 september 2014 höll jag också koll på larmen.
En olycka inträffade, strax före 14.30, på Sundavägen i Oxelösund. Krock mellan personbil och motorcykel. Motorcykelföraren allvarligt skadad. Bilföraren chockad. Båda till sjukhus.
Hur många artiklar om olyckor hann jag skriva under de där åren? 100? 200?
I ärlighetens namn kommer jag inte ens ihåg att jag skrivit den där artikeln.
Ny dag, nya larm. Om man sitter och liksom insuper smärtan bakom varje olycksrubrik skulle man inte kunna jobba. Men även om man inte tänker på det, finns det ett namn, en person, ett liv, bakom varje olycka.
I hur många fall vet man vad som egentligen hände sen? Hur livet påverkades för dem som var inblandade?
Den 6 september 2014 skrev jag en artikel om Fredrik Lundh, utan att veta om det.
Men nu vet jag det. Och nu vet jag vad som finns bakom den anonyma rubriken "Två till sjukhus efter krock mellan mc och bil" som jag skrev då.
[link value="https://www.sn.se/personligt/tre-ar-efter-allvarliga-mc-olyckan/" text="Här kan du läsa hans berättelse. "]