Inget ord i det svenska språket är så brukat, och missbrukat, som trygghet. Den upplevda känslan av otrygghet, är inte samma sak som att vara otrygg. Å andra sidan kan rädslan inför att utsättas för ett brott, vara minst lika kränkande som brottet i sig. Undersökningar som ger uttryck för olika former av otrygghet bör således diskuteras. Inte minst för att känslan av att inte kontrollera sin vardag i grund och botten handlar om social tillhörighet.
Det är inte äldre kvinnor på landsbygden som löper störst risk att råka ut för ett brott eller en olycka. All statistik går i motsatt riktning. Det är unga män i storstad – vilka brukar uppge att de känner sig trygga – som är överrepresenterade i alla brotts- och olyckstabeller.
Den avgörande skillnaden ligger alltså inte i vem som råkar ut för vad. Anledningen till varför fler medborgare i Sörmland känner sig otrygga, är bristen på makt över sina egna liv.
Den som bor på landsbygden är mer utsatt om kylaren på bilen slutar att fungera. Den som bor på en ort med en stängd distriktssköterskemottagning oroar sig i högre utsträckning för sin diabetes.
Alla som har sett en familjemedlem mista jobbet fruktar arbetslösheten.
Ju högre socialgrupp, desto högre självförtroende. IF:s trygghetsindex kan förklaras enligt samma princip som varför invånarna i Trosa känner sig friskare än invånarna i Tystberga.
Därför finns inga politiska standardlösningar på individers upplevda känsla av otrygghet. Politiker i olika kulörer och konstellationer kan naturligtvis försöka öka tryggheten med hjälp av fler poliser, hastighetskontroller och hälsoplaner.
Otryggheten försvinner inte före utsattheten.