Världen är satt i rörelse
För andra sommaren i rad har jag i år fått privilegiet att vikariera på SN:s ledarredaktion. Precis som nyhetsjournalisterna tampas med nyhetstorka brukar vi på opinionssidan få kämpa med brist på aktuella ämnen. Även politiker vill ha sina fem veckor på stranden. Att styra landet får vänta.
Men i år verkar något ha förändrats. Den årliga nyhetstorkan har förbytts till mot ett regnoväder.
Det värsta massmordet i Norge sedan andra världskriget har tävlat med den värsta svältkatastrofen på sextio år om att bli ämne för huvudledaren, samtidigt som världens största ekonomi höll på att ställa in sina betalningar och hela eurozonen sjönk djupare in i skuldkrisen.
I Libyen, Syrien och Vitryssland har befolkningen kämpat med våld för att avsätta sina diktatorer. I London har kravaller satt staden i brand. Lågorna har under veckan spridit sig även till andra städer. Det blir av förklarliga skäl mycket utrikes på ledarsidan.
Svenska politiker har semester samtidigt som någon har satt världen i rörelse.
Historisk institutionalism kallas den gren inom statsvetenskapen som utgår från att världen oftast förändras rätt lite. Det mesta flyter på enligt gamla spår och förändringar sker bara på marginalen. Men emellanåt uppstår perioder av stora omvälvningar, så kallade formativa moment. Då finns möjlighet till verklig förändring. Nu verkar hela världen verkar vara inne i ett sådant skede.
Hur vi löser våra skuldkriser, hur demokratirörelserna runt om i världen lyckas, hur svälten i Afrika hanteras och hur hotet från högerextrem terror bemöts kommer att påverka världen för lång tid framöver. Det är inget som vi kan titta tillbaka på om ett år och skaka på axlarna åt. Stora förändringar kommer att ske i kölvattnet av årets världsnyheter, och påverka oss i decennier.
Det har varit en spännande sommar. Och än är den inte slut.