Könsorgan och nakna kroppar är dock inte kärnan i Naomi Harris motiv. Hon lyckas i stället fånga absurditeten som uppstår när campingplatsens grannar har sex framför grillen. Akten är lika osexig som mannen som dricker Budweiser precis bredvid.
Konsten ligger i betraktarens öga. Harris bilder varken glorifierar eller moraliserar. Slutsatserna lämnas åt oss själva. Människorna hon porträtterar lever sina egna liv. De fyller sin fritid med sitt intresse. Några träffas på semestern för att spela golf, andra träffas för att ha sex. Subkultur som subkultur. Sving eller swing.
Om socialminister Göran Hägglund känner till Naomi Harris utställning vet jag inte. Han borde göra det. Kristdemokraterna har i höst profilerat sig hårt i kulturfrågor. I jakten på nya väljargrupper har Hägglund blivit en självutnämnd representant för folk som är som folk är mest. Inför Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg slog en högljudd Göran Hägglund fast att medie- och kultureliten ”länge sett vanliga Svenssons och deras liv som ett objekt för öppet förakt och hån” (DN 17/9).
Vad KD tycker om konst, som inte stämmer överens med partiets något moraliserande syn på hur andra människor bör leva sina liv, känner vi alltså till. Vad Göran Hägglund däremot aldrig gett något svar på är vem som bäst representerar ”verklighetens folk”.
Naomi Harris, utställningens kulturintresserade besökare eller lastbilschauffören som ligger med grannens fru?