Insändarskribenterna Malin Lundberg, Marina Holmberg och Anders Johansson, kritiserade på gårdagens debattsida Bo i Nyköpings bilder för att befolkningen lever sina lugna, lyckliga liv i sin lugna, lyckliga stad (SN 29/4).
Självklart. Reklamkampanjen innehåller en kavalkad av karikatyrer. De är som hämtade från komedin Solsidan: gravida kvinnor som vill ha tid att bara vara, familjeförsörjande män som putsar båten och barn som leker i havsbrynet. Och alla är lika blåögda som konsumenter som inte kan skilja mellan produkten i sig och produktlanseringen.
Det finns inte många saker som retar upp mig lika mycket som Göran Hägglunds ordfäktande om ”verklighetens folk”. Vi lever alla i olika verkligheter med olika livsstilar. Men jag har svårt att bli riktigt, riktigt upprörd över Nyköpings reklamkampanj.
Kommuner är varumärken. Det är i princip jämförbart att sälja Nyköping med att sälja tvål och tandkräm. Du ringar in målgruppen, lär dig vilka livsstilar målgruppen identifierar sig med och trycker på rätt knappar för att kommunicera budskapet.
Ingen kan ifrågasätta att vi lever i en segregerad värld. Politikens största utmaning är storstadsregionernas etnifierade underklass. Villagator i Sverige är löjligt vita. Ändå bör vi erkänna för oss själva att Nyköping i mångt och mycket arbetar för att få barnfamiljer – som vill och har råd att bo havsnära – att flytta till kommunen.
I jakten på friska skattepengar fyller Bo i Nyköpings karikatyrer alltså sin utstuderade funktion. Att sätta en nyanländ flykting i segelbåten vore falsk marknadsföring.