Jag ska villigt erkänna att historien överraskar mig, till såväl innehåll som person. Första gången jag träffade Henrik Ehrenberg så var han förstaårselev på gymnasiet, jag gick sista året och vi sände radio ihop i kultursektionen på Stagneliusskolan i Kalmar. Han var KDU:are i en samhällsvetarklass som mest märktes via några röststarka SSU:are. En av dessa, Lena Hallengren, blev senare minister i Göran Perssons regering.
Om något var Göran Hägglunds framtida stabschef då inte den som tappade fattningen i första taget. Som stabschef på socialdepartmentet och politiskt sakkunnig har han gett liknande intryck.
När det i onsdags avslöjades att han hade skrivit ett antal kritiska inlägg om Hägglunds interna motståndare på bloggar och internforum under den queerinspirerade signaturen Ovetove, blev det ett himla liv. Ändå är det han skrev inte särskilt elakt. Att spekulera i att Mats Odell är sur för att KD-ledaren petade honom som minister, är harmlöst.
Som stabschef går det dock inte för sig. Anonymiteten blev plötsligt ett vapen för Hägglunds motståndare – krypskytte! – och då var Ehrenbergs öde beseglat. Stabschefen ska vara länk mellan parti och departement. Vårda relationer även med de mest oppositionella rösterna inom partiet utan att uppfattas som ledarens knogjärnsförsedda torped.
Detta visar också hur jobbig den interna debatten är för KD:s del, ingen är riktigt van vid att vara så osams så öppet. Det är allt annat än frid i partiet.