I dagarna hade filmen The Hunger Games premiär. Berättelsen äger rum i en dystopisk framtid, när världsordningen som vi känner den har brakat samman och mänskligheten försöker överleva under hårdare villkor och breda inslag av den starkes rätt.
Jag har sedan tonåren varit fascinerad av postapokalyptisk litteratur – och den har fått ett enormt uppsving de senaste tio åren. Från udda genre till stadigt växande försäljningssiffror. Den kommersiella succén med att kombinera den lite tjejiga kioskromanens suggestiva relationsdrama med det lite mer grabbiga vampyrer och skräck, öppnade för nästa bästa kombination: kärlek och undergång.
För den som vill läsa mustig apokalypslitteratur i romanform tipsar jag gärna om fransk-kanadensaren S M Stirling, ryske Dmitrij Gluchovskij eller australiern John Birmingham. Bara män, jag vet, men det är på väg att ändras. Unga starka kvinnor kliver in i huvudrollerna. Smarta killen som räddar världen eller vad som är kvar av den, har äntligen fått konkurrens värd namnet.
Vi lever i en tid av relativt överflöd, med relativt hög trygghet, åtminstone i den rikare delen av världen. Samtidigt matas vi med riskerna med miljöförstöring, hotet om att morgondagens villkor blir mindre förlåtande. Vi har bränt ljuset i båda ändar och snart smäller det.
Atomkriget var en gång symbolen för den tidpunkt då allt det vi kämpat för skulle gå under. I dag finns det fler tänkbara former av världskollaps. Iran. Stigande temperaturer. Kärnkraftskatastrofer. Global finansiell härdsmälta.
Vad händer om det vi vant oss vid fallerar? Förlorar vi vår medmänsklighet? Vi borde vara starkare än så.