Svenska Dagbladet har rapporterat om politiker som tar ut skyhöga löner och vill att folket ska betala för den ekonomiska krisen (SvD 26/2). I Italien tjänar en parlamentariker ungefär 140 000 kronor i månaden. En grekisk dito över 75 000 och får därtill bonusar på i genomsnitt 140 000 kronor om året. EU-parlamentariker tjänar över 55 000 kronor netto plus tillägg på tiotusentals kronor, och precis som i Grekland och Frankrike har församlingen röstat nej till att sänka eller frysa sina löner, enligt SvD.
Mer dubbelmoral rapporterades det om i går eftersom Europeiska centralbanken är på jakt efter en ny styrelseledamot (SvD 27/2). Samtidigt som EU-kommissionen hotar med kvotering i bolagsstyrelser, tippas ytterligare en man väljas till ECB-posten i den redan kjolfria styrelsen.
Och i DN läste jag att de som bor på Södermalm är nästan sämst i hela Stockholm på att sopsortera (DN 27/2). Orsaken kan vara att återvinningsstationerna inte får plats i innerstan. Men jag kan inte låta bli att tänka på kulturdebatten som Bengt Ohlsson drog igång innan jul. Den handlar om de välbeställda på Söder som säger sig vilja rädda klimatet och samtidigt konsumerar och lever till synes samvetslöst.
Idealismen mattas av när verkligheten tränger sig på. 1970-talets proggare har sedan länge insett att det är schysst att ha sommarställe och tre bilar. Moralförfallet är ändå förkastligt. Jag inväntar bara dagen då jag slutar att sopsortera i sju olika kärl. Och precis som min pappa skyller på att sopbilen ändå bara dumpar allt på en och samma hög.