När jag gick i åttan var det som någon envisades med att spela den tyska gruppen Nena varje dag i bussen till skolan, i flera månader. Till slut kunde jag Kino och Irgendwie, irgendwo, irgendwann utantill utan att ens tycka skivan var bra. I uppehållsrummet suckade vi över Dan Hylanders Skuggor i skymningen, men såg till att det någon gång spelades Cabaret Voltaire.
Vi gillade olika. Men läste Okej och lyssnade på Tracks.
Okej var tidningen som blandade märkliga reportage om intressanta artister med det omvända. Tracks var det enda topplisteprogrammet i en tid som av någon anledning hade fått för sig att en mångfald av topplistor var för kommersiellt och därför inte bra för uppväxande generationer.
Till och med Svensktoppen var tabu ett tag.
Det var inte så oerhört länge sedan vi bara hade P3, populärmusik für alle. Informationsutbudet om populärmusikens aktörer var också begränsat – med undantag för någon enstaka snutt i lokaltidning och kvällstidning. Att få veta något mer än vilka det var som gjorde en viss låt var ofta svårt. Okejs reportage mötte en läsarkår med kunskapstörst, ofta väckt av Kaj Kindvall och Trackslistan. I radiomonopolets 80-tal var det hans röst som förevigades i slutet av låtarna på många av våra blandband.
Tiderna och utbudet förändrades, men både tidningen och radioprogrammet hängde med anmärkningsvärt länge. I dag finns det mesta bara något knappklick och ett kortköp bort. All nostalgi till trots, tittar man tillbaka så var den tidens utbud faktiskt allt annat än okej.