Kul språkresa mot okänt mål

{Vi som är hundra är en verkligt vital text, med ett språk som tar djärva kliv mellan humor och allvar, men som föreställning är den ojämn.
Tre kvinnor intar scenen, alla i blommiga klänningar. De är i olika åldrar och det visar sig att alla är aspekter av samma kvinna under olika livsperioder. Det handlar om identitetssökande och livshållningar. Vad kan man egentligen vara säker på? Vad har vi för ansvar, vi i den
privilegierade västvärlden? Vad är ett jag?
Rakel Wärmländer spelar den unga, tuffa, engagerade. Hon som är barnsligt trotsig och vill tillbringa livet med att luffa runt, skriva politisk poesi och rädda världen så där i största allmänhet. Den behöver så klart uppmärksammas, världen brinner och det är krig än här, än där. Ska vi bara sitta stilla och glo? Gå in i tvåsamheten när omvärlden behöver oss? Rakel Wärmländer är bra, energisk och ilsken.
Medelålders Lena Nilsson gängar sig med grafiske designern Arthur, får barn, anpassar sig till det trygga medelsvenssonlivet och utbildar sig till att forska om tänder. Men depressioner och tvivel och på livets meningsfullhet drabbar henne med jämna mellanrum. Anneli Martini är den åldrade som ser alltihop med större distans och som försöker balansera kärvhet och kärlek. Hon är lysande här, kraftfull men med glimten i ögat.
Scenografin av Sören Brunes understryker cirkelgången genom att saker och ting kommer tuffande på räls. Väggen blir tak, genom lägenhetsfönster syns världen brinna.
Vi som är hundra är ett slags drömspel. Kvinnorna talar med och till varandra genom tiden och i grunden är temat djupt allvarligt. Pjäsen börjar med att en kvinna står på taket och tänker att nu får det vara nog. Självmordet som alternativ återkommer då och då. Pjäsen är alltså en existentiell livsresa och vem vet vilka stationer som passeras?
Kanske är det just där problemet sitter. Föreställningen vet inte riktigt vilket ben den ska stå på. Ibland blir spelet segt psykologiskt och realistiskt när textens ton snarare är komplex och fantasifullt listig. Men visst, sevärt är det.