Slutsatsen att betyg innehåller värdefull information för vuxna – i hem där man inte känner till strukturerna i skolan – är dock något förenklad. Institutet för arbetspolitisk forskning slutsatser visar att även medelklassens döttrar missgynnades i flumskolans barndom. Medan brorsans skolresultat förblev oförändrat, försämrades resultaten för samma familjs syster.
Föräldrars utbildningsnivå är alltså inte en tillräcklig förklaringsmodell. Pedagogiken som infördes under 1970-talet – fler självständiga arbeten, i grupp eller solo – gynnade könet som i vår inlärningskultur hade uppmuntrats att ta flest egna initiativ. Först några generationer senare gick flickorna i kapp och förbi.
Skolverkets besked att behörigheten till gymnasiet bland elever med invandrarbakgrund skiljer sig radikalt mellan olika nationaliteter bör alltså inte bara sätta ljuset på behovet av betyg. Barnen till invandrade akademiker har förvisso högre behörighet till gymnasiet. Däremot lär utbildningsminister Jan Björklunds (FP) ganska ensidiga fokusering på betygen inte lösa hela problemet.
Visst. Det finns gott om positiva exempel. Unga invandrartjejers skolresultat används ofta som ett argument för att utvecklingen går åt rätt håll. Men att bara en av fyra högstadieelever med somalisk bakgrund – och inte ens hälften av eleverna med turkisk bakgrund, en betydligt tidigare invandrargrupp än somalierna – är behöriga till gymnasieskolan är ett misslyckade.
För individerna i sig och hela Sverige.
Siffrorna är så alarmerade att skolresultaten inte enbart kan skyllas på skillnaderna i kvalitet mellan olika skolor och segregation. Det krävs en djupare analys av lågpresterande invandrargruppers kulturella inlärningsbeteende. Den somaliska kulturen är till exempel talande i sin karaktär. I en grundskola som lägger mycket större vikt på skriftliga arbeten och prov, missgynnas elever som inte fullt ut behärskar vår skrivande pedagogik.
Det är en kulturell skillnad vi bör känna till och förhålla oss inför. Helst redan igår.