Men den här gången kunde SJ inte skylla på väder och växlingsfel. Tåget fick ställas in på grund av att passagerarna saknades. Malmöborna var inte särskilt intresserade av att åka till Stockholm, stå längs Strandvägen och vinka åt gymägaren ifrån Gästrikland.
Trots vårens intensiva mediebevakning om kungafamiljen, trots att stora delar av samhällseliten lojalt sluter upp när slottet kallar och trots helgens vackra brudpar: svenska folket har inte särskilt mycket till övers för bröd och skådespel.
Ny forskning visar att stödet för dels kungahuset i sig, dels monarkin i stort är sjunkande. Mindre än varannan svensk uppger i dag att man stödjer kungahuset. Drygt var fjärde svensk har republikanska sympatier. För mindre än 15 år sedan fick monarkin stöd av 70 procent av medborgarna (DN 19/6).
Om en företagsledare haft samma företroendeutveckling hos sina aktieägare skulle hon eller han få byta jobb.
Argumenten för och emot monarkin är välkända. Den politiska kompromissen säger att kungahuset är en symbol för Sverige, vilken svenskarna får acceptera.
PR-mässigt är Carl XVI Gustaf en skaplig affär. Monarkin hjälper svenska affärsdelegationer att sälja in sig med hjälp av kreativitet, knäckebröd och kungen. Kungafamiljens betydelse för den svenska exporten bör alltså inte underskattas. Den som påstår att monarkin inte fyller någon plats i det moderna samhället har fel.
Något förenklat är monarken en maskot.
Däremot riskerar kungahuset nå en kritisk gräns, när inte ens hälften av svenskarna är för monarkin. Det bristande stödet är inget avgörande skäl för att förändra vårt statsskick – men siffrorna bör leda till viss självkritik där uppe på slottet.
Anledningen till de vikande siffrorna kan vara så enkel som att undersåtarna ledsnat på att läsa om semesterresor till Bahamas och snabba bilar. Om vi nu ställer upp och finansierar överheten, bör svenska folket i alla fall kunna förvänta sig lite hårt arbete, mellan festerna.
Arbetslinjen gäller för alla.