Kungens kritik startskott i debatten

Här i Sverige är det ofta så att ingen vågar ta ansvar. Orden är kung Carl Gustafs. I en ovanligt öppenhjärtig intervju i Dagens Nyheter kritiserar kungen att det dröjde ett och ett halvt dygn innan han själv fick information om katastrofen i Sydostasien. Han tycker dessutom att Sverige reagerade för långsamt i början. Kungen har rätt att bli informerad men han får inte blanda sig i politiken.
Så låt oss konstatera att han inte borde ha sagt det han sa men att det var bra att han vågade säga det. Kungen är en av få i upphöjd ställning som är djärv nog att föra fram kritik mot regeringen medan den politiska oppositionen och andra hovsamt avvaktar konstitutionsutskottet och medborgarkommissionen.

Att regeringen säger sig vara positiv till en medborgarkommission är inte svårt att räkna ut. Det innebär att granskningen kommer på behörigt avstånd från kritiska och svikna medborgare vars upprörda känslor så småningom kommer att lägga sig.

Och visst behövs det en kommission. Den ska arbeta med en katastrof som är mer komplex och omfattande än vad vi hittills någonsin har upplevt. Kommissionens uppgift blir att i detalj ta reda på vad som gjordes och inte gjordes för att kunna dra viktiga slutsatser inför framtiden. Men deras uppdrag är inte att utkräva ansvar. Den uppgiften åligger väljarna.
Efter kungens kritiska uttalanden borde det inte vara främmande för någon att ställa sig frågor som: Är det viktigt att bekräfta att det har begåtts fel? Är det viktigt att utkräva ansvar? Och hur stor ska skulden vara för att utkräva ett politiskt ansvar?
Att många fel har begåtts, som inte har att göra med vare sig överskådlighet eller skala, kan konstateras redan nu.
Det handlar om bristen på beredskap. Att UD, trots att miljoner svenskar befinner sig utomlands varje år, inte har någon beredskap för en katastrofsituation är minst sagt anmärkningsvärt. Hela handläggningen vid UD har varit improviserad och amatörmässig. Det andra är att det inte finns någon nationell beredskapsplan, trots att flera utredningar har påpekat behovet. För dessa misstag är såväl utrikesminister Laila Freivalds som statsminister Göran Persson ansvariga.

Det vore befriande om de som är politiskt ansvariga själva steg fram och beskrev hur de ser på sitt eget ansvar och själva reflekterade över hur det påverkar förtroendet för dem i sina ämbeten.