Kunskap är måttet, inte klass

Högskoleverket har gått en liten extrakurs i klassteori och lyckas döma ut högskoleprovet som - och här låter det som om verket står på ett socialistiskt valmöte - "förstärker köns- och klassklyftor". Den typen av utredningar är för helheten tämligen ointressanta. Det är inte högskoleproven som förstärker det som beskrivs köns- och klassklyftor i kunskapssamhället - om just det är vettiga mått på kunskapsfördelningen mellan unga människor. Det är som om goda och dåliga lärare eller engagerade respektive oengagerade föräldrar inte spelar roll.
Grundproblemet är en skolpolitik som inte värdesätter kunskap och vars ideologiska slutsatser resulterar i att man försöker "räta ut" kunskapsskillnader genom att tvinga alla elever in på en kunskapens medelväg; om ingen kan för mycket är det ju relativt sett rättvist.
Den enda rättvisa som proven bör ge är att mäta kunskap och förmåga. Förmågan att klara ett prov bra är också en hyfsad värdemätare på hur man klarar kraven på högskole- och universitetsnivå.
Dessutom är det ju en märklig väg att gå när man använder högskolan som en arbetsmarknadsåtgärd. Högre utbildning ska vara vägen för den som är studiemotiverad och verkligen vill fördjupa sina kunskap, inte en placering i väntan på fler jobb. 50 procentsmålet är därför ett kvantitativt mått på något som borde mätas kvalitativt. Det viktiga är inte om 42 procent eller 48 procent av en gymnasiekull fortsätter till högskolan, det viktiga är att de har kapaciteten att tillgodogöra sig den kompetens och kunskap som utbildningen syftar till.
I flexidaritetens Sverige kan människor lära sig olika mycket men ändå vara eftertraktade i samhällets olika delar. Vi är inte summan av vår kunskap, vi är betydligt hellre summan av vad vi använder vår kompetens till.