Kvoteringskossa någon?

Jag har upptäckt en ny ideologi, antifeminismen. Och jag har snabbt får klart för mig att det värsta en kvinna kan råka ut för är att bli kvoteringskossa. Det antifeministiska samfundet för en livlig debatt på webben och får både med- och mothugg. Ska jag vara ärlig så föredrar jag att vara kvoteringskossa framför panelhöna. Tänker man efter så är det ju inte kvinnorna utan männen som är drabbade. Varje gång en kvinna tar plats vid ett styrelsebord är det en man som åker ut.
Antifeministiska samfundet är en organisation som är mot feminism men för jämställdhet. Det låter nästan som ett skämt. Den som är för jämställdhet måste rimligtvis erkänna att det råder obalans mellan könen. Annars är det knappast någon idé att ägna sig åt frågan. Att den söta babyn i rosa ska ha samma möjligheter i livet som den söta babyn i blått, är man tydligen överens om. Men antifeministerna håller inte med om att det är kvinnorna som historiskt sett har blivit missgynnade, utan männen. Värnplikten skulle vara främsta beviset. Likaså misstror de brotts- och våldsstatistiken och menar att kvinnor slåss lika mycket som män, fast inte lika hårt (!).

På en punkt håller jag faktiskt med dem. Egentligen behövs det ingen kvotering. Det finns så många kompetenta kvinnor ändå. Men det är just det som är problemet. Män väljs till politiska uppdrag, vissa jobb och chefspositioner för att de är män. En manlig chef omger sig oftast med medarbetare som tycker som han och som ser likadan ut, åtminstone i stora drag. Pionjärer som Inga Thorsson, Alva Myrdahl och Bang, trodde att de måste likna männen genom att klä sig i långbyxor och sänka röstläget för att bli respekterade. Idag är strategin en annan. Kvinnor som vill göra karriär spelar hellre på olikheten. De sticker ut bland männen genom att stå för sin kvinnlighet, klä sig i starka färger och låta håret växa ut. Att Svenska Dagbladet, i samband med Svenskt Näringslivs stora etikdag, valde att publicera en närbild på det hårspänne som Ebba Lindsö hade valt för dagen, säger mer om ansvarig utgivare än om vd:n för Sveriges mäktigaste företagarorganisation.
I dag är kvinnorna i majoritet på högskolor och universitet. Det vore tragiskt om samhällets måttstock inte är på väg att förändras. I en kunskapsekonomi är det olikheterna och mångfalden som hyllas. Att bara sätta likasinnade i styrelser och chefspositioner vore förödande.
Därför undrar jag vilka det är som sitter där bakom skärmarna och gör kaxiga och dumdryga inlägg i feministdebatten. Ibland tror jag att det är ensamma och rädda pojkar som känner sig tryggare i cyberspace än på dansgolvet. För det vet vi ju att blyga pojkar aldrig får kyssa vackra flickor.
Catharina Håkansson
Politisk chefredaktör