Förslaget att låta Oxelösund vara huvudhamn för Gotlandstrafiken har varit på tapeten förr. Färjornas bränslekostnader och det så kallade Gotlandsupproret aktualiserar frågan på nytt. Många gotlänningar och andra engagerade kräver att Gotlandstrafiken jämställs med det nationella vägnätet; det ska inte vara dyrare att frakta gods till ön än till andra platser.
Om det dessutom ska gå snabbt och ofta blir ekvationen svår. Snabba färjor drar mer bränsle än långsamma. Många avgångar är dyrare än få. En ö är en ö – med sina fördelar och nackdelar.
I somras sade infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd (M) att det var aktuellt att sänka farten på färjorna till ön. Det var inget idealiskt budskap under Almedalsveckan till öbor och turister, men hennes huvudargument var att regeringen tar utsläppen från färjetrafiken på allvar.
Ett examensarbete från KTH visar att bränslekostnaderna för Gotlandstrafiken kan minskas med 200 miljoner (Gotlands Allehanda 1/9). Studenterna räknar med att långsamma färjor kan halvera utsläppen. Gods- och persontrafiken skulle då skiljas åt vintertid. Trafiken till Visby skulle vara kvar sommartid från Nynäshamn/Oskarshamn, men under höst, vinter och vår skulle persontransporterna gå via Oxelösund i stället. Godset skulle få ta sin egen lågprisväg.
Ny färjetrafik skulle vara en gyllene möjlighet för hamnen i Oxelösund. Med motorväg invid knuten, snabbtåg och en flygplats på kortkort avstånd finns potential för många effektiva transporter, även om själva tuffandet på havet skulle ta längre tid än i dag.
Men. Att ha olika fastlandshamnar för Gotlandstrafiken beroende på årstid är ingen idealisk lösning. Till detta måste också värdet av en sydlig hamn för persontrafik beaktas. Hur påverkar mer tid i bil intresset för Gotlandsresor från Sydsverige, Danmark och Tyskland? Kan det uppvägas av snabba tåg?
För Oxelösund är allt som ger mer hamntrafik en bonus. För Gotlands del måste förändringarna stärka förutsättningarna för tillväxt, turism och företagande samtidigt som de negativa miljökonsekvenserna minimeras. Regering och riksdag måste ta hänsyn till utvecklingsmöjligheter, miljö, arbetstillfällen och lokala opinioner. En åtgärd som skulle sakta ned transporter i en tid där snabbare och effektivare ses som framtidens melodi kommer att vara svår att förankra.