Vargen väcker känslor, mer än både lo, järv och björn.
Från regeringens sida är den nya rovdjurspropositionen, som presenterades igår, en balansgång mellan olika intressen och mellan två Centerpartistyrda departement: jordbruksminister Eskil Erlandssons och miljöminister Andreas Carlgrens. Det som är bra är att vi till slut har en regering som kommer till beslut och sätter ned foten för vad som ska gälla inom rovdjurspolitiken. I stället för att begrava frågorna i ideliga utredningar. Det som är mindre bra är att det inte är möjligt att göra alla nöjda.
Utan att blinka kan man kalla den nya politiken för en balansgång. Ingen sida ”vinner”. Rovdjurspolitiken innebär att näringsintressen ständigt vägs mot naturvårdsönskemål. Ökade möjligheter till jakt, ja. Öppning för inplantering från Finland och Baltikum, ja. Vargförespråkarna lär uppskatta det senare, motståndarna det förstnämnda.
En grundläggande uppgift för rovdjurspolitiken är att de fyra stora rovdjuren ska ha livskraftiga stammar. För den svenska vargstammens del måste det till nytt blod utifrån och då är det i konsekvensens namn rimligt med licensjakt för att kunna motverka dagens genetiska defekter.
Regeringen anser att den nuvarande nivån med 200 vargar och omkring 20 föryngringar per år, är rimlig. Samtidigt finns tydliga problem med njur- och hjärtskador i den nuvarande vargpopulationen och det är nödvändigt att verka för en genetiskt friskare vargstam och kraftfulla åtgärder krävs för att minimera inaveln.
Politiken måste vara noga med att inte öppna för en urskillningslös avskjutning. I Sörmland måste de här frågorna hanteras med omsorg. Men beslutsmakten måste finnas inom räckhåll för medborgarna, von Oben-perspektiven minimeras. Därför är det bra att länsstyrelserna får vidgat ansvar för frågorna och att möjligheterna till lokalt inflytande stärks med hjälp av så kallade viltförvaltningsdelegationer.
En trovärdig rovdjurspolitik måste ta hänsyn till de gröna näringarnas och landsbygdsbornas förutsättningar. När det kommer till kritan är det dessa som, tillsammans med rovdjuren, direkt berörs av besluten.
Läge för skyddsjakt
Man behöver inte vara ”rovdjurshatare” för att fundera över om det inte är nödvändigt med skyddsjakt på Yngarenvargen, vars tamdjursattacker har skapat rubriker på sistone. Det ska aldrig vara ett slentrianbeslut att tillåta skyddsjakt på varg. Vargen är naturligt skygg, men när den inte längre skyggar för människor uppstår problem. Den här gången bör det vara läge att säga ja till LRF:s begäran om skyddsjakt.
Så jobbar vi med nyheter