De danska dokumentärmakarna hade tagit hjälp av de inblandades efterhandsanalyser och målat upp en talande bild av den europeiska unionens kanske mest händelserika tid, som utmynnade i största tänkbara antiklimax. Titeln Europas svage man, säger det mesta.
Bilden av ett EU där Tyskland och Frankrike spelar de tunga rollerna bakom kulisserna, är inte ny. Det var ändå intressant att se hur de stora elefanterna också tar chansen att trampa varandra på tårna. Hur Frankrikes Jacques Chirac och Tysklands Gerhard Schröder kallt mobbade den pressade och känslostinne Silvio Berlusconi. Styrelserum eller skolgård – strukturerna är desamma.
Danmarks Anders Fogh Rasmussen, Irlands Bertie Ahern och Sveriges Fredrik Reinfeldt tvingades spela fingertoppkänslans diplomater för att få till först ett fördrag och sedan lyckas utse en fast EU-ordförande. En som motades bort från toppen var Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair, huggen i ryggen av sina vänner på den socialdemokratiska sidan. Detta till förmån för en ledare som var så tråkig, kraft- och kantlös att alla kunde leva med honom: belgaren Herman Van Rompuy.
Han ville inte, verkligen ville inte, men fick ta uppdraget ändå. Han gör det med attityden hos någon som hamnat på fel buss och dessutom tvingats att ta över vid ratten. Det enade Europa står allt annat än starkt.
Säga vad man vill om Tony Blair, men det hade i alla fall varit en EU-ordförande som inte går att tappa bort mot en enfärgad grå bakgrund.
Romano Prodi, den italienske vänsterliberalen, ex-presidenten och före detta ordföranden för EU-kommissionen, sammanfattade händelseutvecklingen väl med att EU under senaste decenniet ”missade en historisk möjlighet”. Världen går från en enda stor makt till flera stora maktpoler. Europa hade kunnat vara en av dessa, men en union där den minst färgstarke vinner är allt annat än stark.
En möjlighet att långsiktigt överbrygga gränser förlorades, vi fick ett Europa som allt oftare har kommit att återfalla i nationalism, trots att de flesta är EU-entusiaster på papperet.
Det är ett grått, lite lagom Europa som alltid får sitta med vid bordet, men som förlorar varje armbrytning i de stora sammanhangen.
Lagom må vara lätt – men själlöst
Söndagens Dokument utifrån (SVT 15/5) tog med publiken på en högintressant resa genom maktens korridorer i EU, hela vägen från brottningskampen kring Lissabonfördraget till valet av EU:s första fasta ordförande.Det blev en seger för begreppet lagom – och en svidande förlust för alla inblandade.
Så jobbar vi med nyheter