Lågt stöd, ingen glöd
Senaste opinionsundersökningen från Synovate (DN 24/4) visar att Mona Sahlin inte lyckats stoppa väljarflykten. Flykt kan låta som ett hårt ord, men det är svårt att se opinionen som något annat. När Sahlin i mars 2007 tog över partiledarskapet från en utskälld, utstött Göran Persson hade Socialdemokraterna ett stöd på drygt 43 procent. S var skakat efter valförlusten men fortfarande statsbärande.
I dag ser läget radikalt annorlunda ut. Två år senare är väljarstödet nere i 33 procent. Socialdemokraterna är obetydligt större än Moderaterna och har en svagare ledning. På lite mer än två år har Mona Sahlin tappat en tiondel av väljarkåren. Håller tendensen i sig kan Socialdemokraterna se framemot ett valresultat på under 30 procent. Det är faktiskt en väljarflykt.
Orsaken till att nästan en av fyra socialdemokrater övergett sitt parti är dels politiska, dels personrelaterade. Sahlin tänkte rätt men gjorde fel. Beskedet att lämna Vänsterpartiet utanför vagnen var bra. Däremot stod Mona Sahlin för ett historiskt misstag när hon först inte förankrade Miljöpartiet i arbetarrörelsen. Resultatet blev en pinsam reträtt. Nu står partiledningen stukad och Lars Ohly visar upp alla kvaliteter som krävs för att bli Alliansens effektivaste valarbetare.
Margot Wallström som kandidat till en tung ministerpost kunde ha blivit Socialdemokraternas biljett tillbaka till storstadsväljarna. Wallströms förtroende är inte fläckat av Wanjagate. Tvärtom är hon den enda ledande S-politiker som kan utmana Fredrik Reinfeldt i en förtroendeundersökning. Margot Wallströms besked (SvD 24/4) att hon inte är intresserad av att återvända till inrikespolitiken är därmed ett tungt, tungt avbräck för Socialdemokraterna.
Det vore tjänstefel av Mona Sahlin att inte försöka att övertala henne. Men frågan är om det är till någon egentlig nytta. Politiskt arbete handlar till stor del om att brinna för sitt parti. Just nu verkar både Margot Wallström och de socialdemokratiska väljarna sakna en sådan glöd.
Så jobbar vi med nyheter