Landshövdingar längtar efter ny Oxenstierna
I länsresidensen sitter man och längtar efter en ny Axel Oxenstierna. Oxenstierna var en av Europas största statsmän som lyckades skapa en förvaltning som stärkte och upprätthöll den nationella centralmakten i över 350 år. Men det är högst tveksamt om denna centralistiska filosofi är rätt för vår tid.
Precis som i Sörmland har Östergötland bildat sin regionala organisation, Östsam. Det är minst sagt anmärkningsvärt att landshövdingen som själv är utsedd av regeringen, avfärdar den struktur som lokal- och regionalpolitikerna har tagit fram, och kallar det oreda. Björn Eriksson har aldrig varit buskablyg och det är inte särskilt svårt att lista ut att vad det egentligen handlar om är att slå vakt om den egna makten.
Den allmänna uppfattningen i landet är att statens tillväxtpolitik på regional nivå är både godtycklig och arrogant. Problemet är inte att Sverige är för decentraliserat utan att det är för centraliserat. Regional utveckling och tillväxt kan varken kommenderas eller administreras fram. Framgång i en allt hårdare global konkurrens byggs på samverkan och kraftsamling mellan många aktörer regionalt.
Förtroende bygger på närhet och relationer. Det är en sådan grund som kommunerna nu gemensamt försöker bygga genom regionförbunden.
Ansvarskommitténs ordförande, Mats Svegfors som är landshövding i Västmanland, säger att man ska ta fram ett förslag till hur Sverige ska styras och organiseras ur ett objektivt perspektiv. Det är ju en lovvärd ambition men sist och slutligen handlar det i alla fall om makt. I dag är det de statliga tjänstemännen, i departement, statliga verk eller länsstyrelser som har makten. Och nu kräver valda företrädare inom kommuner och landsting att få ta del av den.
Med nuvarande män i regeringsmakten, det vill säga Persson och Nuder, behöver knappast landshövdingarna vara oroliga, men det är synd för landets tillväxt och det är synd för demokratin.
Så jobbar vi med nyheter