I övrigt lämnade sjukhusmiljön mycket att önska. I fönsterkarmarna stod glesa rader blommor, i korridorens tak flimrade lampan och när vi på kvällen gick för att köpa fika var kiosken stängd. Detta är inget unikt för Nyköpings lasarett. Enligt informationen på Landstinget Sörmlands hemsida stänger kiosken på Mälarsjukhuset i Eskilstuna klockan 18.00 på vardagar och 15.30 på helger.
Det är möjligt att uppgifterna inte stämmer. För när restaurangen på Nyköpings lasarett är öppen har jag ingen aning om. Den är, enligt landstingets egen utsago, öppen måndag till fredag klockan XX till XX. Inte en enda av soldaterna i landstingets informationsarmé har kommit för sig att uppdatera öppettiderna. Och när jag i går ringde för att kontrollera, blev jag bortkopplad redan i växeln.
Måhända är en stängd kiosk en skitsak. Men i ett samhälle, i vilket var och varannan bensinmack är öppen dygnet runt, borde en självklar del av välfärden vara att ge samma grundläggande service på sjukhusområden.
Stora utmaningar märks i små detaljer. Den privata tandläkaren erbjuder nya magasin i väntrummet; i folktandvården berättar skvallertidningarna om Victorias och Daniels kommande bröllop. Den privata barnmorskemottagningen frågar patienten om hon vill ha isvatten med citron innan ultraljudet; i den offentliga vården fick samma patient tjata sig till vegetarisk kost efter utomkvedshavandeskapet.
Skillnaden i hur olika vårdformer bemöter sina patienter är, och jag skriver fortfarande av egen förvärvad erfarenhet, himmelsvid. Det beror inte på att personalen i den offentliga vården är sämre. Det beror på att personalen i den offentliga vården kämpar och sliter i en verksamhet som hela tiden – undan för undan, steg för steg, politiker för politiker – blir sämre. Dessutom gör de så för låga löner.
När jag läser hur Landstinget Sörmland ska spara sig ur ett förväntat budgetöverskridande på 200 miljoner kronor, bland annat genom att sänka temperaturen i rum utan patientankytning, och i samma ögonblick ser hur landstingsdirektör Karin Welin twittrar för sina 61 följare om Regionförbundets konferensresa till Köpenhamn, finner jag faktiskt ett samband (SN resp. Twitter 12/5).
Den offentliga vården har vuxit till ett pampvälde; ett byråkratiskt monster som för varje år skrämmer bort ännu lite fler patienter, och bränner ut ännu lite fler politiker. Det är lätt propagera för en solidariskt finansierad vård i vilken medborgarna tar ansvar för varandra. Det är svårare att leva efter samma princip, när någon man bryr sig om är i behov av den bästa vården.