Lång väntan på vit rök

Malms kritik är befogad. För en utomstående väljare framstår processen, som är tänkt att leda fram till en ny partiledare, svårförklarlig. Det är drygt två veckor kvar till Socialdemokraternas extrakongress. Och när den här texten skrivs vet medlemmarna ännu inte vilken politik, eller politiker, man ska träffas och ta ställning för.
Det är troligt att ett besked från valberedningen kommer när som helst. Ibrahim Baylans nyvunna fadersinstinkt, och plötsliga behov efter längre föräldraledighet, bör ses i termer av att pusslet är på väg att läggas. Grundtipset är en kvinnlig partisekreterare och en manlig partiledare.
Två röda patriarker vore otänkbart.
Det är inte en borgerlig ledarsidas uppgift att oroa sig för kaoset inom socialdemokratin. Däremot är regeringen i behov av en fungerande opposition, för att kunna bedriva ett fungerande idéarbete. Det handlar inte om att anpassa politiken efter motståndaren, utan om förmågan att fånga upp den breda samhällsutvecklingen.
Just här är Socialdemokraterna i otakt med tiden. Ledande S-politiker ursäktar partiets slutenhet med hänvisning till folkrörelsearvet. Det är en ursäkt vilken går på kors och tvärs med den moderna väljaren som, till skillnad från den lojala partimedlemmen, både avgör val och kräver öppenhet av sina förtroendevalda.
Precis som Allianssamarbetet är arbetarrörelsen en bred koalition. Fördelen med att vara fyra partier, av olika storlek, är att statsministerkandidaten är självklar.
Paradoxalt nog hade Socialdemokraternas partiledarval antagligen varit lättare om rörelsen splittrats i en vänster- och en högerfalang. Det lär aldrig inträffa – men skulle vara den optimala lösningen för ett parti, vars tvång att välja en kompromisskandidat allvarligt skadar politiken.
Tillfredsställa alla är att tillfredsställa ingen. Stig Malm ser en bit av stalinismen i att gå på extrakongress och rösta som man blir tillsagd.
Själv går mina tankar till Vatikanen. Apropå gamla strukturer och nödvändig förnyelse.