Längre semester när bilen gick sönder

När jag satt i soffan med mitt blåa skrivblock kom jag och tänka på familjens oförglömliga Lisebergs-tripp för ett och ett halvt år sedan. Förväntansfulla och med humöret på topp gav vi oss av mot Göteborg. Jag, min mamma, mina två småbröder och en storebror plus en kompis till honom. Förutom många lunch- och kisspauser blev resan ner lyckad och vi hade hela två dagar på Liseberg och en vid campingen.
Vi bodde i en gullig stuga som vi trivdes i. Vi trodde, så där som man alltid tror när allt hittills har gått bra, att det skulle funka lika bra på hemvägen med vår
minibuss. Men det visade sig att vi hade rejält fel.
Allt började när vi var vid kullarna i Gränna. Hur hårt mamma än tryckte på gasen höll vår bil samma fart. Då började vi oroa oss. Och när klockan närmade sig ett på natten hände det. Det var en idiotbil som bara var tvungen att köra om oss före en rondell. Vi fick sakta ner och då körde vi bara ett tiotal meter innan morsan slog ner ett par koner och vi stannade precis bredvid en vägarbetesskylt som blinkade frenetiskt.
Med två knappt laddade mobiler stod vi nu där, mamman och de fem barnen. Ute på motorvägen där varannat fordon var en lastbil. Medan pappa hemma i Nyköping försökte hjälpa till på bästa sätt han kunde, genom att ringa runt i hela Sverige. Det kan inte ha varit lätt att hitta en bärgningsbil 17 mil hemifrån, klockan ett på natten, åt trötta och hungriga barn och en vuxen.
Under tiden som tankar på att övernatta i bilen bredvid den livsfarliga motorvägen kom och gick blev alla räddare och räddare. Efter en timme fungerade bara en mobil, men pappa hann ringa och säga att en bärgningsbil var på väg, innan även den telefonen och vår kontakt med omvärlden dog.
När bärgningsbilen äntligen kom skrek föraren åt min mamma som fortfarande var skakad av händelsen. Han var hemsk, han förstod inte alls vad vi fått utstå under natten, jag hoppas att ni aldrig behöver träffa honom.
När vi var framme vid ett stort hotell skrek han ännu en gång åt oss att ta våra viktigaste saker och hoppa ur, medan han körde och lämnade bilen på närmaste verkstad ett par kilometer ifrån hotellet. Dit mamma sedan fick gå och hämta bilen på morgonen.
Plötsligt stod vi alltså där, med väskor och madrass i hotellreceptionen. Då vaknade min femåriga lillebror som sovit under hela färden och undrade var vi gjorde här.
Då fattade jag hur fort saker och ting kan förändras.
Men förändringar behöver inte alltid vara dåliga. Jag resonerar så här: ju fler saker man får uppleva desto starkare blir man. Självklart finns det en gräns för vad man klarar av. Men vi fick i alla fall en extra semesterdag!