Lär av Zimbabwes ekonomiska situation

Zimbabwe har alla geografiska och geologiska förutsättningar att bli ett rikt land. Det finns en uppsjö av metaller och mineraler i marken, bland annat guld, koppar och järn. Landskapet är bördigt och stora mängder elektricitet går att få från vattenkraftverken vid landets floder.
Presidenten Robert Mugabes parti ZANU-PF bildades som en marxistisk guerillarörelse för att kämpa för självständighet. Tillsammans med de andra frihetsrörelserna i landet lyckades man se till så att allmänna val hölls 1979, där partiet UANC bestående av etniska afrikaner fick majoritet. Året därpå hölls nya val där Robert Mugabe fick en klar majoritet av rösterna. Han har varit president sedan dess.
I slutet av 70-talet var Zimbabwe (då Rhodesia) ett av Afrikas rikaste länder, numera är det ett av de fattigaste länderna i världen. Zimbabwe var fram tills landsreformerna år 2000 nettoexportör av jordbruksprodukter som var en viktig inkomst för landet.
På grund av ökande inflation införde Mugabe prisbegränsningar, vilket ledde till att en svart marknad där priser och efterfrågan faktiskt möttes fick fotfäste. Butiker och tillverkare tvingas att hålla priser som ligger lägre än de omkostnader man har. De företag som slutar producera på grund av förlustpriser förstatligas.
Den reella inflationen i Zimbabwe beräknas inom kort uppgå till 100 000 procent på årsbasis. Som en jämförelse ligger inflationen i Sverige för tillfället under 2 procent.
Zimbabwes hela ekonomiska historia har kantats av problem som skapats av staten för att staten vill rätta till ett, som man tycker, viktigt problem. De nya problemen leder till mer regleringar tills staten helt har tappat kontrollen. Det är vad som har hänt i Zimbabwe.
En stat kan inte förutse hur människor värderar olika varor och därför är prisregleringar dömda att misslyckas. Om staten sätter ett pris som är för lågt (till exempel på hyresrätter) så kommer en brist på varan att uppstå (det byggs för få nya hyreshus), vilket leder till en svart marknad där priset sätts av efterfrågan (som försäljning av hyreskontrakt i Stockholm). Problemet med för få nybyggda bostäder löstes genom bidrag för nybyggnation av hyresrätter. Staten förlorade alltså dels pengar i form av skatt från bostadsföretagen (på grund av de minskade hyresintäkterna) och dels pengar som användes som bidrag för att lösa ett problem som staten själv hade skapat.
Situationen i Zimbabwe skiljer sig naturligtvis enormt från den i Sverige, men symtomen och orsakerna till dem är likartade. Det är storleken på effekterna som är skillnaden.
Statens lösning på ett problem är ofta lika dåligt som problemet självt.