Alla elever längtar inte efter högskolan. En del har fullt sjå att stå ut med eller klara av gymnasiet. Skoltrötthet, undermålig grundskola, personliga och/eller sociala svårigheter – allt kan spela in. Samtidigt ställer samhället i växande grad krav på utbildning och formell kompetens. Steget in i arbetslivet blir ett mycket högt kliv för många som faller ur gymnasiet.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) och regeringen vill därför införa en ettårig gymnasieutbildning. Går det att rusta elever för vuxenlivet på ett år med sådant som man misslyckades med på tre? Eller blir det bara en lätt väg ut för skolan och politiken? Det sistnämnda vore förödande för eleverna.
Rent statistiskt skulle antalet elever som inte klarar av gymnasiet säkert minska. Siffrorna skulle inte se lika bedrövande ut som de har gjort de senaste 15 åren, men den skattefinansierade skolan måste med ett individperspektiv vara mer än statistik. I regeringens värld bör skolan värna varje enskild elevs rätt till en god utbildning samt underlätta för en lika god start på vuxenlivet. Varje elev ska få chansen att lära sig så mycket som möjligt utifrån egna förutsättningar och åtminstone kunna leva upp till de grundläggande krav som utbildningen ställer.
Utbildningar som stöper alla eller tvingar in alla i samma enhetliga mall saknar vardagsförankring. Alla kan inte, vill inte eller behöver inte gå på högskola. Långa utbildningar gör inte den som är trött på studierna mer motiverad att plugga. Därför är det rätt att regeringen i sin gymnasiereform har infört en yrkesinriktad utbildning vid sidan av de högskoleförberedande, samt en yrkeshögskola vid sidan av ordinarie högre utbildning. Det ska finnas många vägar mot mer kvalificerade studier för var och en som söker dem, oavsett om man är 17 år eller 37.
Vad är det som säger att den ettåriga gymnasieutbildningen inte bara blir ett nytt individuellt program, det tidiga 2000-talets utbildningspolitiska magplask? Där växande elevkullar placerades för att grundskolan inte klarade sina mål och att gymnasiet inte kunde erbjuda den kompetensförstärkning som eleverna behövde. Statistiken gick före individen.
Det är förstås bättre om en elev slutför en kortare utbildning än hoppar av en längre. Efter ett kortgymnasium måste det finnas vägar framåt för den som vill stärka sina kunskaper, nå nästa mål. Här måste regeringen ha färdiga svar för att inte dessa unga vuxna ska vandra rakt ut i utanförskap. Det livslånga lärandet är en utmaning, inte en floskel.