ELönespridningen i den svenska lärarkåren är inte mycket att hurra för. Karriären som lärare må vara lång i år räknat, men inte i kronor. Slutlönen är inte särskilt mycket högre än ingångslönen. Detta är en del av framtidsutmaningarna för den svenska skolan – och rekryteringen av nästa generation pedagoger.
Möjligheterna att påverka sin egen löneutveckling är och förblir en viktig motiverande faktor för förkovran inom ett yrke; att lära sig mer och göra ett bättre, mer kvalificerat jobb bör ge avtryck i plånboken.
I Sverige är lönespridningen liten generellt sett. Det gör att egna initiativ till fortbildning och personlig kompetensutveckling inte ger så god utdelning i lönekuvertet som det skulle kunna göra.
Denna begränsade lönespridning kan ses som en del av kollektivismen på den svenska arbetsmarknaden. Viss sprängkraft finns fortfarande kvar i begreppet individuella löner, även om det har fått allt större acceptans över tid.
Regeringen griper nu in i lönebildningen för lärarna genom att införa två nya yrkestitlar, förstelärare och lektor – och lämnar statsbidrag för lönehöjningen. Det ska ge ökat karriärutrymme för cirka 10 000 av landets 94 000 grundskole- och gymnasielärare. Några får det, andra blir utan. Lönespridningen ökar. Försteläraren kan räkna med ett lönepåslag på 5000 kronor i månaden och lektorn med cirka 10 000 kronor i månaden, baserat på en heltidstjänst. Förändringen välkomnas av båda lärarfacken, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet.
I sitt tal i Almedalen i somras gjorde utbildningsminister Jan Björklund (FP) en stor grej av att bra lärare ska ha bättre betalt än dåliga lärare. Även om just dåliga lärare nog helst borde byta yrke, är det här sannolikt vad han syftade på. Regeringen gör därmed det som parterna hittills har misslyckats med, åstadkommer en förändring som ökar utrymmet för en god lönekarriär. Beslutsmakten om tjänsterna finns formellt kvar hos arbetsgivarna, hos kommuner och fristående huvudmän, men i realiteten blir det ytterst svårt att säga nej när statskassan dessutom står för notan.
Därför finns det skäl att fundera över om detta inte är början på en återföring av huvudansvaret för den svenska skolan, från kommunerna till staten. Att en sådan förändring står på utbildningsminister Jan Björklunds agenda råder det inget tvivel om, men att allianspartierna har en samsyn om den utvecklingen vore en nyhet.