Lärdomar av tsunamin

!Att regeringskansliet fungerar väl är en förutsättning för att regeringen ska kunna utföra sina uppgifter vid kriser. Så inleder utredaren Christina Salomonson sin rapport om krishantering i regeringskansliet. Det var väl det de flesta trodde att det redan gjorde, fram till tsunamikatastrofen 2004. En akut undermålig krisberedskap i den politiska maktens centrum blottlades.
Utredaren föreslår att det ska inrättas en särskild krishanteringsfunktion i regeringskansliet samt på de enskilda departementen. Regeringskansliet ska upprätthålla omvärldsbevakning och larmberedskap dygnet runt, vilket den förra regeringen initierade. En viktig detalj tillkommer nu: att krisenheten i farans stund ska kunna dra igång åtgärder utan att vänta på specifikt tillstånd från statsministern eller hans närmaste man.
Det ska eliminera en del av de problem som krishanteringen efter tsunamin drabbades av. Den nya organisationen får också ansvar för att det övas och vidareutbildas.

Varför har detta inte gjorts tidigare? Sannolikt har det med beslutsmakt att göra. När det finns en opolitisk chefsposition som agerar i ett inledande skede, minskar strålkastarljuset på den politiska ledningen. Det blir svårare att göra raska insatser till politiska poänger om regeringsduglighet. Det blir mindre av landsfader eller landsmoder.
Men endast ett mycket kort tag, därefter ska statsminister, statssekreterare och politiken styra den fortsatta krishanteringen.
Den nya organisationen kan garanterat nagelfaras ytterligare ur effektivitetssynpunkt. Trots det kommer den att kosta skattebetalarna en hel del. Men om detta i krisens stund avvärjer en debatt om vems ansvar det var att vakta faxen eller läsa eposten, är mycket vunnet för medborgarna.