I många partier sluter man upp bakom ledaren när det osar katt och applåderar varmt trots att det mesta pekar åt fel håll. Inte bara Vänsterpartiet. Detta är följden av en kollektivistisk tro på den auktoritära ledarens ofelbarhet. Men det fungerar inte i ett modernt samhälle.
Lars Ohly har flera förlustval bakom sig. Hans ledarskap har på intet sätt förnyat Vänsterpartiet. Snarare har det varit en reträtt mot traditionalistisk terräng, bort från eran där Gudrun Schyman plockade feministiska Socialdemokrater från vänster. Men de då nyvunna väljarna lämnade med henne.
Utmanaren Jonas Sjöstedts inlindade partiledarkandidatur verkar dock inte få Lars Ohly att kallsvettas. Trots att Sjöstedt är ett välkänt namn och har gjort till en konst att balansera mellan nytänkare och traditionalister.
Att avsätta en ledare går emot partistrukturen – alla interna strider till trots. Det var främst Gudrun Schymans skattetrubbel som fällde henne som V-ledare, inte medlemmarnas missnöje med ledarskapet.
I valrörelsen var Lars Ohlys mest kända insatser ett frieri och en bröstpump. Inget utspel gynnade partiet i opinionen. I stället blev han symbolen för allt det som var opålitligt med Socialdemokraternas och Miljöpartiets försök att framstå som ett rödgrönt regeringsalternativ.
Kompromisserna som Vänsterpartiet bejakade inom det rödgröna gjorde garanterat gjorde mer ont internt än i de tänkta målgrupperna. Det var ju få röster som hävdade att Vänsterpartiet hade blivit alltför bleksocialistiskt, om vi säger så.
Däremot lär Lars Ohly få det allt svårare att värja sig mot kraven på delat, jämställt ledarskap. Vänsterpartiet har försökt komplettera sin socialism med feminism – och hittills har det mest blivit en mindre etikett utanpå det djupt röda. Delvis beror det på ledarskapet och på det faktum att Lars Ohlys kommunistbakgrund försvårar kommunikationen. Men delvis också på att feminismen med röd mantel redan är starkt associerad med Feministiskt initiativ, där Gudrun Schyman nu avgår som ledare.
Nog kan ett feministiskt parti mycket väl ha en man som partiledare, men i Lars Ohlys fall är möjligheterna förbrukade. Ett delat ledarskap skulle vara en tydlig signal om förändring.
För Lars Ohly själv kommer aldrig att lyckas framstå som en förtroendeskapande ledande rödrosa feminist. Så lätt går kommunismens ränder inte ur.
Lars Ohly lär aldrig övertyga i rödrosa
Lars Ohly flytt’ int’. Vänsterpartiledaren kommer inte att lämna sin post utan att ha blivit bryskt bortputtad av de egna. Och, trots den kritik som förts fram på sistone, är det högst osannolikt att så sker.
Så jobbar vi med nyheter