Malin (Sofia Ledarp) är redo att bryta upp och börja ett nytt liv. Hon stoppar in de sista flyttkartongerna på släpkärran och ger sig iväg. Norrut. Exakt vart får vi aldrig veta. Men hon kör länge.
Under resan blir hon flera gånger omkörd och stoppad av en läskig typ (Kjell Bergqvist), som hon till slut gör allt för att undvika. Vilket hon gör rätt i. Men det hjälper föga.
Inledningen påminner alltså inte så lite om Steven Spielbergs skickligt klippta tv-film Duellen (1971) och läskiga Rutger Hauer-skräckisen Liftaren (1986). Därefter får åtminstone jag en hel del vibbar av holländska Spoorloos (1988) och dess amerikanska nyfilmatisering Spårlöst försvunnen (1993.)
De långfilmsdebuterande regissörerna Mattias Olsson och Henrik JP Åkesson har med andra ord lyckats få till en riktigt ruggig genrefilm om Malin som till slut springer omkring – förföljd, hotad och vilse – någonstans i de svenska skogarna.
Vi får knappt någon bakgrundsinformation, utan det är där och då som hemskheterna händer de välspelade rollfigurerna. Björn Kjellman känns kanske lite blek, men han behövs för att logiken ska funka. Vilket den också gör.
Och han kompenseras mer än väl av Sofia Ledarps starka närvaro och Kjell Berqvists iskalla grymheter.
Läskig jakt i svenska skogar
Det är inte mycket i skräckthrillern Försvunnen som vi inte har sett förut. Det nya är att ingen har sett storyn lika skickligt och stramt berättad på svenska tidigare.
Så jobbar vi med nyheter