När farsan slevade på skinka, potatis, senap och brunkål på jultallriken påminde jag honom om de svältande barnen i Biafra.
– Ska du förstöra hela julen? svarade han och lät tomtegubbarna slå i glasen.
Det var 1967 och efter den julaftonen vände jag julen ryggen, för alltid trodde jag.
Många år senare satt jag alldeles ensam på ett enkelt YMCA-rum i San Francisco i Kalifornien efter att ha rest tvärs över den amerikanska kontinenten med olika kompisar.
Nu hade vi delat på oss, kompisarna hade dragit till andra kompisar runtom i USA, och jag blev över.
Det var julaftons kväll i San Francisco.
För att slå ihjäl några timmar gick jag på bio, såg Milos Formans "Hair", somnade tidigt och tänkte på dem där hemma i Sverige.
Så blev det juldagsmorgon och jag vaknade, tusen mil hemifrån och hotellets frukostservering var stängd, San Francisco och hela USA låg i julkoma.
I ett gathörn hittade jag ett öppet coffee house, beställde kaffe och tre ägg, scrambled.
Ensamheten gjorde ont, den gnagde i mig, inte ens frukosten kunde lindra saknaden efter dem där hemma.
Vid ett bord lite längre bort satt fyra–fem killar och plötsligt hörde jag en mening på klockrent dalmål:
– När går flyget i morgon?
De var avmönstrade sjömän som väntade på hemresa och de bjöd mig till sitt hotell och så firade vi någon slags jul tillsammans.
Och först då förstod jag farsan, det var inte skinkan eller snapsen som var meningen med julfirandet.
Vi var tillsammans, det var viktigast.