Om envishet är en dygd har folkpartisten Carl B Hamilton en given plats i himmelriket. Under Almedalsveckan fick hans förslag om att slå samman allianspartierna en rejäl avhyvling av partiledaren, igår framhärdade han åter förslaget på Expressens debattsida.
Enligt Hamilton skulle ett sådant ”superparti” kunna dominera svensk politik under många decennier. Med den socialdemokratiska dominansen under 1900-talet som förebild konstaterar Hamilton att det har varit ett framgångsrecept att samla breda åsiktsskillnader i ett och samma parti. Dock verkar han glömma bort Socialdemokraternas bas, den breda folkrörelsen med bildningsförbund, fritidsorganisationer och fackföreningar, som hållit ihop partiet. När dessa började erodera blev också striderna inom partiet ett problem. Cirkusen runt de senaste partiledarvalen är tydliga exempel.
Att påstå att Socialdemokraterna i dag skulle vara betjänta av sin interna splittring är väl magstarkt.
För demokratin vore ett superparti förödande. Sverige har redan förflyttats mer och mer mot ett tvåblockssystem som försvårar konstruktiva och långsiktiga politiska lösningar. Områden som tidigare avgjordes med breda blocköverskridande majoriteter, som försvarspolitiken, energipolitiken och skolpolitiken, har förvandlats till dagspolitiska slagträn. Det skapar oro för svenska företag som inte kan förutse framtida elpriser, det skapar merarbete för lärare som måste anpassa sig till nya skolplaner och det försvårar militärens förmåga att tänka långsiktigt.
Dessutom blir den politiska debatten lidande. I ett tvåpartisystem hålls diskussionerna alltmer inom partierna istället för i offentligheten. Istället för att slå samman partier borde alliansen tillåta större och vassare debatter partierna emellan. Folk engageras inte av gigantiska konsensusmaskiner. Låt alliansens olikheter blomstra. Både för deras egen skull och för demokratin.