Men den tyska författningsdomstolen kom nyligen fram till att det sätt som direktivet ska införas i tysk lag strider mot författningen.
Det får Centerpartiet att begära att justitieminister Beatrice Ask väntar med arbetet att göra direktivet till svensk lag. Det får också Miljöpartiet och Vänsterpartiet att backa från en överenskommelse med Socialdemokraterna i samma ämne.
Alla frågetecken kring datalagringsdirektivet gör att man gott kan ta det piano i det här fallet.
Politikens skiljelinjer handlar inte i dag enbart om höger och vänster i ekonomisk politik, utan det finns även stora skillnader mellan partierna i synen på statens auktoritet. I det senare fallet är de traditionella blockindelningarna missvisande.
Socialdemokraterna och Moderaterna ligger nära, nära varandra – med många gemensamma nämnare i synen på såväl Datalagring som grunderna till FRA-lagen.
På Allianssidan har inget parti varit tillräckligt tydligt under mandatperioden i sin kritik mot statlig kontrollhunger. Centerpartiet var på god väg innan sjabblet med FRA-lagen. Nu börjar man hitta auktoritetskritiken på nytt. Det behövs liberala krafter som påminner om att staten inte nödvändigtvis är en godhjärtad koloss.
Inom oppositionen är det Miljöpartiet som varit mest konsekvent i sin politik på området. Därför blev det också ett himla liv när MP-ledningen gjorde gemensam sak med S och V om att direktivet skulle följas om de vinner valet.
Men även Vänsterpartiet har varit kritiskt mot såväl FRA-lag som datalagring. Problemet är att partiet i övrigt inte precis vill göra staten mindre mäktig i förhållande till medborgaren, för att dra till med en rejäl underdrift.