Barnen som placerades i fosterhem var det offentligas ansvar. Stat och myndigheter tog över det som ordinarie vårdnadshavare annars skulle ha fått hantera. Att likställa den situationen, från barnets utgångspunkt, med andra uppväxtförhållanden är vanskligt och inte helt rättvisande.
Fosterhemsbarnen var samhällets kanske mest utsatta. Några hade tur, andra hade otur. Det bärande ansvaret för de barn som fick det svårt faller på staten – vid sidan av förövarna, de som misshandlade, de som våldtog, de som förnedrade och förtryckte. Trosabon Eivor Sandströms historia är fruktansvärd och bedrövande – och hon var inte ensam om att fara så oerhört illa i det som kallades att vara omhändertagen i samhällsvård (SN 28/10). Orden samhällsvård och omhändertagande har för vanvårdens många offer blivit till ekande hånskratt.
Den statliga Ersättningsnämnden har ansvar för att avgöra vilka som har rätt till ett skadestånd på 250 000 kronor. Ska staten betala ut ersättning måste det göras på ett rättssäkert sätt. Det behöver vara klarlagt att barnet har farit så pass illa så att det kan kallas vanvård av "allvarlig" art. Problemet är att mycket är svårt att bevisa i efterhand, många av förövarna lever inte längre och gränsen för det "allvarliga" i vanvården är svår att definiera. Inte minst när dåtidens normer ska ge någon form av vägledning. "Rent allmänt gäller att ju allvarligare varje enskilt fall av övergrepp eller försummelse är, desto färre tillfällen och kortare tid krävs för att de sammantagna ska anses vara av allvarlig art", skriver nämnden.
I Dagens Nyheter (28/10) kritiserar Johanna Sköld och Bengt Sandin, två forskare från Linköpings universitet, att lagen om ersättning för vanvård lutar sig hårt mot skakiga uppgifter om hur barn i allmänhet anses ha haft det på den tiden. Barnaga var inte förbjudet, men Socialstyrelsens dåvarande råd var likväl tydliga med vad som inte var tillåtet, bland annat att ge barn stryk, att tvångsmata barn eller låsa in barn i garderober. Forskarna hävdar att jämförelsen med hur barn i allmänhet hade det dessutom är missriktad. Saken är att stat och myndigheter i decennier svek sitt ansvar för dessa omhändertagna barn. Ersättningen till de som vanvårdades i fosterhem eller på institutioner är inte en tävling i vilka det var allra mest synd om.
Om lagen inte når sitt syfte, bör lagen skrivas om. Hellre att bedömningarna lutar åt det generösa än det dumsnåla. Regering och riksdag har i nutid erkänt att många omhändertagna barn i flera generationer behandlades på ett omänskligt sätt i hem som staten hade valt. Ska offren i efterhand kunna nå den där känslan av upprättelse, som de politiska besluten faktiskt syftar till, då blir argumentet att många andra också hade det svårt en alltför billig undanflykt.