Leijonborgs kovändningrena rama bondfångeriet
Krav på språktest för invandrare som vill bli svenska medborgare har gett folkpartiet vind i seglen och ökat självförtroende. Därför vill folkpartiet nu framstå som ett ansvarstagande parti. Ett parti som inte lovar mer än det kan hålla. Men att Sveriges ekonomi inte är så ljus som Göran Persson vill ge sken av, och att de galopperande sjukskrivningstalen äter upp reformutrymmet, är något som de borgerliga partierna har varnat för hela tiden. Det är en något övermodig Lars Leijonborg som försöker utmana både moderatledaren Bo Lundgren och Göran Persson på samma gång, genom att framställa sig själv som en potentiell statsministerkandidat som inte bara är bäst på invandrarfrågor, utan också världsbäst på att sköta landets finanser. Risken är att Leijonborg i ivern slår knut på sig själv.
Leijonborg har visserligen rätt i att socialdemokraternas dåliga opinionssiffror har fått Persson att lova saker som han sannolikt inte kommer att kunna hålla. Av 45 miljarder som Persson lovar i partiets valmanifest är bara 30 finansierade. Och igår kom ännu ett löfte om 25 miljarder kronor för att höja lönerna i vården under kommande och nästa mandatperiod. Men med brasklappen om ekonomin så tillåter. Perssons löfte är värt ca 400 kronor mer i månaden, under en period på åtta år. Men inte ens det kan en undersköterska vara säker på. För det är inte troligt att Göran Persson sätter sig i en situation liknande den som landet befann sig i på 90-talet. Den gången fanns det bara ett annat parti, centerpartiet, som ställde upp på att sanera statens finanser. Var fanns folkpartiet då? Den gången ville folkpartiet inte vara med och ta ansvar. Endast centerpartiet tog på sig den otacksamma rollen som städgumma.
Folkpartiets trovärdighet i denna fråga är således diskutabel. Greppet att ta tillbaka löften är förvisso en innovation men likväl ett illa maskerat bondfångeri. CH
Så jobbar vi med nyheter