Lidelse och tragik i klassiskt kärleksdrama

Anna-Karenina, som kom ut under 1800-talets senare hälft, har kallats världens häftigaste kärleksroman. Den har filmats med Greta Garbo bland annat och överlevt i diverse olika former genom generationer. Något måste det alltså finnas där som berör människor, oavsett tid.
Tolstoj var närmast skäggprydd profet i sin egen samtid, översatt i många länder och med stora skaror läsare. Han, greve i grunden, blev Rysslands egen Gandhi-variant med sina bondeskjortor, vegetariska diet och fattigdomsideal.
Anna-Karenina är nog betydligt mer köttätare. Hon är lidelsefull, drabbas av passionen, som både leder till hennes uppståndelse och hennes undergång.
Anna-Karenina blir förälskad i officeren och greven Vronskij, lämnar sin evigt planerande make Karenin och sin älskade son.
Hon följer sin kärlek, eller sin passion snarare, men får betala ett högt pris. På Stadsteatern spelas en dramatisering av Armin Petras, som är regissör och dramatiker i Tyskland. Han har förvandlat texten, gjort den mycket mer samtida och framför allt försett den med ironi.
Ändå försvinner inte lidelsen, tragiken, och det är i stort Helena af Sandebergs förtjänst. Hon spelar Anna-Karenina lysande: nervigt, vackert, stolt, sårbart.
Trots att kvinnorollerna allt emellanåt känns daterade i sin totala instängdhet lyckas hon beröra. Sven Ahlström som Vronskij är också bra, och Henrik Norlén som Levin lockar till åtskilliga skratt.
Scenografin är perfekt: en abstrakt målning, en sorts isblå trappa där allt försiggår. Enkelt, effektivt. Det är inte något rasslande kostymdrama det här; första akten är stark och känns samtida. Däremot faller det hela efter paus och blir tråkigt nog väl monotont och stillastående.