Kommuner ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Det blir lag på det, meddelar utbildningsminister Jan Björklund. På många håll fungerar det redan så i dag. Med hjälp av vissa variabler påverkas fördelningen av pengar mellan skolor. Framför allt är det skolor i utsatta områden – där stora sociala utmaningar bor granne med svaga studietraditioner – som får mer skattepengar per elev.
Nu ska det bli obligatoriskt att göra så. Det här har oppositionen tidigare krävt – och nu har även regeringen svängt i frågan. Men utmaningen är inte bara att bolla pengapåsar mellan skolor – utan att resurserna verkligen anpassas efter individuella behov, oavsett vilken skola eleven går på.
Vi har sett lokala exempel på hur exempelvis pojkars resultat kan förbättras och minska skillnaderna mellan pojkar och flickors prestationer. Det så kallat normkritiska arbetet i Gnestas skolor har fått mycket uppmärksamhet på senare tid. Effekterna av det breda jämställdhetsarbete som drogs igång inom kommunen i slutet av förra mandatperioden, har överraskat positivt. Samtidigt bör vi vara försiktiga med slutsatsen att kritiskt ifrågasättande av manligt eller kvinnligt automatiskt ger starkare kompetens i skolbänkarna.
Att skolan ska bekämpa normer som säger att det är macho att inte plugga, är förstås givet. Det finns samtidigt många andra faktorer som också påverkar, som lärartillgång, studiemiljö och andra insatser för att stärka lärandet.
Vardagen är inte så enkel att pojkar slappar medan tjejer pluggar. Skolans elever behöver inte bara behandlas på ett jämställt sätt eller med utjämnande fördelning av skattemedel; varje elev behöver ses på individnivå. Det har exempelvis projektet Bästa grundskolan i Nyköping – som har pågått sedan 2006 i olika former – haft som ett bärande ledord; att möta barnen som individer. Där har resultaten förbättrats överlag, inte minst pojkars.
Lagändringen gäller förstås alla skolor – fristående såväl som kommunala. Kommuner ska alltså aldrig trixa för att friskolor som etableras i utsatta område ska erbjudas sämre skolpeng än en kommunal skola i samma läge. Skillnaderna mellan fria skolor och kommunala i andelen elever som har särskilt stöd är för övrigt mycket liten. Detsamma gäller andelen elever som har svenska som andraspråk.
Mycket i den här diskussionen handlar om att elever som har det svårt i skolan ska kunna prestera bättre. Skolans uppdrag är att ge varje elev möjlighet att maximera sina möjligheter – oavsett hemmiljö eller föräldrars studievana. Därför får det inte heller bli så att framgångsrika elever och skolor dräneras på resurser för att andra med större svårigheter ska få mer. En skola som understimulerar högpresterande elever, är också en dålig skola.