Linda, 40, blev slagen av sin man: "Att våga berätta är inte lätt"

Han var snygg, lång och han var kär i henne. Uppvaktandet gav resultat. Linda valde att gifta sig med honom.

– Han älskade mig och han lovade mig allt. Jag levde som en prinsessa.

Linda berättar om deras gemensamma hem och om hennes garderob som var full av vackra kläder.

– Han var en jättesnäll man som tyckte om att hjälpa till hemma, att laga mat. Och vi gick på restaurang och så.

Allt var bra. Tills hon blev gravid. Då vände situationen till något helt annat.

Hennes man fick ett nytt jobb och det gjorde att de flyttade.

– Jag var ensam, jag var gravid.

Deras barn föddes. Strax därefter blev mannen arbetslös. Linda påpekade då för mannen att hans uppträdande och språk förändrades. Hon sa till honom att han pratade på ett vårdslöst sätt med människor i omgivningen.

Han frågade vad vi pratade om och sa att jag var tvungen att berätta allt för honom. Sen slog han.

– Jag sa till honom att han inte borde prata så, "du har ju blivit pappa". Men han svarade bara "jag får säga vad jag vill". Jag bestämde mig för att inte säga något mer. Det blev bara bråk.

Mannen började sätta upp regler för Linda. Hon fick inte öppna dörren för någon eller släppa in någon i hemmet.

Sen kom det första slaget.

– Jag hade pratat med en granne. Han frågade vad vi pratade om och sa att jag var tvungen att berätta allt för honom. Sen slog han.

Linda visar att slaget träffade hennes kind. Mannen bad om ursäkt direkt.

De flyttade igen. Sen blev det bara värre.

– Ibland när han gick ut önskade jag att han inte skulle komma tillbaka, att något skulle hända honom. Jag kände det som att jag levde i ett fängelse. Jag var med mitt barn, handlade, gick till barnavårdcentralen och sen hem. Han ville inte att vi hade kontakt med någon.

Linda berättar att hon inte hade någon att berätta om sin situation för. När hon pratade med sina släktingar på telefon fanns han alltid där och lyssnade på vad hon sa.

– Jag vågade inte berätta. Och jag lät min familj tro att han var jättekär i mig, och det var han. Men också svartsjuk. Jag visste att jag var tvungen att göra något.

En dag riktade mannen ett slag mot hennes öga. Linda kunde inget se efter slaget och de sökte vård. På sjukhuset ställde också läkaren frågan till henne, då de var i enrum, om det var mannen som slagit henne. Men Linda sa inget.

– Jag var rädd att det skulle innebära att jag förlorade mitt barn.

Och i dag vet Linda att många kvinnor som utsätts för våld tvekar att polisanmäla sin partner. Uppskattningar säger att bara en fjärdedel av våld i nära relationer polisanmäls.

Hon fick genomgå en akut operation för att inte förlora synen och blev sjukskriven.

De fortsatta kontakterna med myndigheterna kring ersättningar och annat triggade mannen till ännu mera våld. Han blev svartsjuk av att hon bättre förstod hur systemen fungerade. Och slog. Han hånade henne för glasögonen som hans våld mot ögat nu tvingade henne att bära. Han förklarade att glasögonen gjorde henne ful. Och slog.

Så började Linda studera. Hon klarade utbildningen med glans. Klasskompisarna ville fira med henne, medan mannen surade eftersom han misslyckades med sina studier.

Linda blev gravid med deras andra barn och nu eskalerade våldet. Barnet föddes och våldet fortsatte, ofta inför barnen.

En dag förklarade mannen att han planerat en resa för dem alla. Bort.

– Nu hade jag bestämt att jag måste göra något. Jag tog kontakt med en av de myndighetspersoner jag tidigare haft kontakt med och berättade att jag hade problem, säger Linda och förklarar att hon var säker på att resan annars skulle ta henne bort för alltid.

Socialtjänsten hjälpte henne att flytta till ett skyddat boende, på en hemlig adress, i en annan stad. Efter två veckor på kvinnojourens skyddade boende fick hon hjälp till en lägenhet.

– Jag var arg på mig själv att jag inte hade gjort något och lämnat honom tidigare. I lägenheten kände jag mig lite trygg.

Linda började bygga upp ett eget liv, med barnen vid sin sida.

– Men efter ett år hittade han oss. En bekant till honom hade sett äldsta barnet i centrum i den nya staden. Efter en vecka dök han upp i lekparken.

Linda hade fått enskild vårdnad om barnen. När mannen dök upp förklarade han att han bara ville träffa de små. Linda tyckte det verkade rimligt och pratade med socialtjänsten om att låta honom göra det.

– Så började barnen berätta för mig att deras pappa sa att de skulle säga till mig att jag borde komma tillbaka till honom så att vi kunde leva som en familj.

Mannen började ta reda på mer om Linda och barnen, om deras nya liv.

– Han sa till mig att "du måste dö, du har inte rätt att leva".

En dag knackade det på dörren i lägenheten. Mannen stod där med en kniv. Han trängde sig in i lägenheten, puttade Linda in i vardagsrummet.

– Han sa till mig att "du måste dö, du har inte rätt att leva".

Kniven var riktad mot Lindas hals och han slet i hennes hår. Linda beskriver hur stora hårtussar revs loss. Han tog hennes telefon och förklarade att de skulle ge sig av, alla tillsammans.

– Han sa till mig att om jag meddelade någon så skulle jag aldrig se mina barn igen.

Linda förklarar att hon lät honom tro att hon skulle göra som han sa. När en öppning kom flydde hon och barnen, under stor rädsla och stress. Hos en bekant larmade de kvinnojouren och fick hjälp till en annan stad.

I kontakterna med socialtjänsten och psykolog visade det sig nu också att mannen misshandlat barnen. En polisanmälan upprättades.

– Det var svårt. Barnet ville inte att pappa skulle bli polisanmäld och hamna i fängelse.

Men det blev ingen fängelsedom. Bevisen räckte inte. Utredningen lades ner.

I dag lever Linda ensam med sina barn. De har skyddad identitet. Mannen har flera gånger ansökt om att få umgänge med barnen.

– Men barnen vill inte träffa honom. Hans ansökan blir också ett sätt att störa mig, att försöka få kontroll över mig igen.

Linda har en kvinna från kvinnojouren bredvid sig då hon berättar sin livshistoria.

– Att våga berätta är inte lätt, säger hon och pekar på den skuld och skam som hon känner, fast hon vet att skulden inte ligger på henne.

Fotnot: Linda är ett fingerat namn.