Lindströms syrliga karameller

Fredrik Lindström har en sällsynt förmåga att göra allt han rör vid till underhållning. I sin nya bok skriver han lekande lätt om alla de där avarterna som vårt statusfixerade, högteknologiska, uppskruvade samhälle inbjuder till.
Människorna i hans noveller väntar mer eller mindre outtalat på att livet ska börja. Inte det vanliga livet, alltså, det med transportsträckorna och nödlösningarna och det själsdödande jobbet och den halvdöda parrelationen, utan det riktiga livet.
Ta Fredrik och Estelle, till exempel, som har letat i flera år efter exakt rätt soffa till den vägg där de äntligen har lyckats sätta upp exakt rätt konstverk. Inte för att de tycker att det är roligt utan för att de är ”två människor som inte bara vill slösa bort livet med att sitta i soffor som inte har något att säga”.
Eller mannen som får en kväll över i Köpenhamn och blir kär i servitrisen på restaurangen. Plötsligt ser han ett helt nytt liv framför sig med idel möjligheter, ett liv i det öppnare och gemytligare landet Danmark. De ska nog bli lyckliga tillsammans, han och Lykke, som hon heter, bara han kan få sin fru att flytta till Skåne så det inte blir för långt till barnen.
Fredrik Lindström verkar trivas med att utforska en viss sorts hjälplöshet, som i novellen ”Gosedjuren” där föräldrarna beslutar sig för att rensa bland fyraåringens leksaker. Pojken slåss med näbbar och klor för att få behålla alla åttiofyra gosedjuren och vill inte ge bort ett enda till insamlingen för sjuka barn i Moldavien.
Pappan går metodiskt fram och försöker få honom att rangordna djuren, men mamman blir rädd att han ska ta skada. Urvalsprocessen får henne att tänka på ”Schindler’s List och andra filmer om etnisk rensning”.
När i-landsproblematiken dras till sin absoluta spets skrattar vi, men inte bara. Vi får se sympatiska karikatyrer av självcentrerade människor som det är alltför lätt att känna igen sig i, och frågorna inställer sig: Hur blev de sådana? Hur blev vi sådana? Går det att göra något åt det?
Med det lätta följer förstås en flyktighet – de flesta av berättelserna är små syrliga karameller som smälter alldeles för snabbt på tungan.
Fick man önska sig något skulle det vara att Fredrik Lindström nästa gång skrev i det längre formatet och använde sin fenomenala iakttagelseförmåga till en roman. Och att han vågade tränga djupare in i den där tomheten, det där vaga tvivlet på att livet måste se ut just så här.