Jag sitter samtidigt och rensar bland redovisningar i slutet av året och har slagit en mening i denna tänkta årssammanfattning. Då plingar min mejl till. Jag har adderat ett avvikande läskigt ljud – så jag hoppar till. När jag springer genom korridoren till centralredaktionen är det redan full aktivitet. Webbredaktörerna Marcus översätter och Tobias skriver. Det har gått 20 sekunder från plinget. Med de indikationer som jag fick på torsdagsmorgonen har en text om nästa del i Erik Skoglunds rehabilitering förarbetats, så den är snart ute.
Ungefär så hårt är trycket på enda uppgiftslämnaren Team Sauerlands mejl med de senaste uppdateringarna efter det så bottenlöst jobbiga veckoslutet för snart tre veckor sedan. Vi fick egentligen bara två futtiga meningar denna gång. "Erik har flyttats från intensiven och hans tillstånd fortsätter att förbättras. Han kommer nu att påbörja sin rehabilitering."
Men jag läser in ännu mera positiv känsla i att de senare påpekar att de inte går ut med mera information om hans tillstånd tills hans är redo att berätta själv." Och så kan förstås även "inga kommentarer" ge en del känsla om läget.
Jag har aldrig sedan jag började som sportjournalist upplevt att så många har engagerat sig. Det är väldigt påfallande många som aldrig har intresserat sig för boxning som är oroliga och kommer fram och vill prata om Erik. En kille som Skoglund går genom mediabruset. Det är en lugn och djupanalyserande kille i en hänsynslöst tuff sport där det rätt ofta dyker upp skräniga gaphalsar. Det var en på många sätt värdig troligen sista match som Erik Skoglund avverkade mot Callum Smith. Ungefär som när Erik Skoglund sparrades mot Mikkel Kessler två gånger om; ett fysiskt schackspel på högsta nivå.
När det var dags att sammanfatta sportåret som har gått blev det en kolumn om ett par meningar i ett pressmeddelande. Ungefär så märklig känsla har det varit denna december.