LO en del av maktapparaten

Det stora fackförbundet LO basunerar i en nyligen påbörjad kampanj ut att man är stolt men inte nöjd. I olika reklambudskap får LO-medlemmar räkna upp förbundets kravlista och sedan indikeras vilket parti som man som LO-medlem förväntas stödja. Någon större tanke åt att plus och minus i statskassan ska gå ihop ägnar dock inte LO sig åt.
Hur använder då LO sina medlemmars pengar? Genom att stödja det parti som sänker skatten för de med låga och normala inkomster och bäst företräder de LO-medlemmar med lägst löner? Genom att stödja det parti som vill förbättra villkoren för företagande så att människor kan få jobb? Genom att stödja det parti som vill se livskraft i hela landet? Genom att stödja det parti som vill göra något åt de galopperande ohälsotalen som främst drabbar kvinnor i offentlig sektor? Genom att stödja det parti som ser sambandet mellan ett bra klimat för småföretagen och en god välfärd? Nej knappast. Istället går de många miljonerna åt till att direkt och indirekt stödja det parti LO av gammal vana alltid stött. Pengarna går till det parti vars VU och innersta krets har LO:s ordförande som medlem. Pengarna går till socialdemokraterna för att regeringen ska få förnyat förtroende i höstens val.
Om andra partier skulle ta emot en skärv av vad LO stöttar socialdemokraterna med skulle det kallas att köpa sig inflytande. När LO stöttar sossarna med miljoner och åter miljoner kallas det demokrati och facklig-politisk samverkan. Skevt? Javisst. Men sådan är den socialdemokratiska maktappareten.