LO skulle kunna stå starkare på egna ben

Allt färre LO-medlemmar vill ha ett samarbete med socialdemokraterna. Allt färre medlemmar vill alltså att deras fackförbund ska pumpa in miljon efter miljon av medlemmarnas pengar in i maktpartiets kampanjkassor. Det är knappast förvånande. Däremot är reaktionerna från LO-ledningen det.
LO-ledningen väljer enligt ordföranden Wanja Lundby Wedin att se bakom siffrorna. Vad det nu betyder. Av hennes uttalanden att döma är det snarare ett sätt att blunda för siffrorna. Till Ekot säger hon något om att hon möter ett starkt politiskt intresse bland medlemmarna när hon diskuterar politik rent allmänt. Som om det vore ett argument för äktenskapet med socialdemokratin. Det kan väl knappast vara så att Lundby Wedin sätter likamedstecken mellan politiskt intresse och socialdemokrati? Hon erkänner nämligen själv i nästa andetag att bara 60 procent av LO-medlemmarna sägs rösta på socialdemokraterna. Men det är som en följd av en argumentation som säger att de andra är en liten del. Alltså de 40 procenten som troget betalar sin fackavgift, som ledningen sedan använder för att sponsra ett parti som 4 av 10 LO-medlemmar inte röstar på.

Problemen är djupare än vad Wanja Lundby Wedin vill medge. Lyssna på medlemmarna. Även om LO-basen må vara rädd om sin styrelsepost i maktpartiet är det precis som statsvetaren Tommy Möller säger: idén om facklig och politisk samverkan har sina rötter i en extremt kollektivistisk kultur som inte längre finns. Idag ser vi framväxten av något nytt. Det är bara det att LO inte förändrats, ännu.
Andra fackliga organisationer, som TCO och Saco, har visserligen just nu ledare med s-märkning, sitter inte i maktpartiets knä utan kan föra samtal och är fria att göra kampanjer tillsammans med andra partier och organisationer för att få ut sitt budskap. Till gagn för de egna medlemmarna, som slipper betala valkampanjer de inte stöder. Och den nyligen avslutade Kommunal-strejken illustrerade tydligt hur det kan gå när fackligt och politiskt ansvar frontalkolliderar och en hel del förtroendevalda fann sig ha skyldigheter som såväl arbetsgivare och som arbetstagare.
Det bästa för båda parter vore troligen att LO lämnade det otidsenliga äktenskapet bakom sig. Då skulle man slippa misstankar som att partiets intressen kommer före medlemmarnas. Wanja Lundby Wedin duckar dock för detta och säger något om brist på kunskap. Det är ju möjligt att hon redan har nästa styrelsemöte i tankarna.
OJ